Två av Sveriges mest älskade skådespelare kan du nu möta på vita duken. I dramakomedin Andra akten är det Lena Olin och Rolf Lassgård som nu får oss att både skratta och gråta.
Jag kanske alltid har jagat livet lite grand. Att det måste hända något. Jag började tänka på vikten av att vänta in livet, att det uppstår, och inte bara jaga det hela tiden.
Via Zoom möter INRIKES upp med Lena Olin och Rolf Lassgård, de sitter intill varandra på ett hotell i Stockholm. Stämningen är lättsam. Båda har nära till skratt och kommer väldigt bra överens. Andra akten är första gången de arbetat tillsammans men de säger båda att de gärna skulle göra det igen om möjligheten dyker upp.
Grattis, Andra akten är en fantastiskt bra film. Man skrattar och man gråter.
Rolf: Härligt, roligt!
Lena: Ja, det var härligt att se filmen på galapremiären i Sverige i en salong tillsammans med publik. Snacka om otroligt härligt.
Det finns en stor igenkänningseffekt när man ser filmen, när man inte längre är 25 år men ändå tror att man ska skjuta saker på framtiden, ‘äh det där gör jag en annan gång, det får bli senare’. Fick ni själva några tankar kring viktigheten av att ta vara på dagen när ni spelade in filmen?
Lena: Jag är nog rätt bra på att ta vara på dagen men det beror lite på hur man mår. De dagar jag mår bra, då mår jag väldigt bra och tycker liksom att det väldigt kul. Men så mår man ju dåligt vissa dagar och då finns det ingenting som funkar. Men jag tror att väldigt många, inklusive jag själv, känner igen sig i det här med att man tänker ‘det ska jag göra senare’. Det är ofta drömmarna som i min karaktärs Evas fall, att plötsligt finns det inget ‘senare’, plötsligt sitter hon där och blir tom. Den jag var när jag var 12 år, den är jag fortfarande, och det ska man då lära sig att hitta tillbaka till om man inte varit i kontakt med den delen av sig själv under ett helt liv. Jag tror att Eva har varit väldigt duktig och har gjort allt för andra. Men plötsligt sitter hon där, har slutat jobba och blivit övergiven. Hennes son säger i filmen ‘men gör något som du blir glad av, för din egen skull’ och hon undrar ‘vad skulle det vara?, jag vet inte’. Det är nog många som känner igen sig i det.
Rolf: Det tror jag också. När vi gjorde Andra akten så hade mitt liv förändrats och jag fick liksom lite smör på mackan när jag reflekterade över filmens berättelse. Jag kanske alltid har jagat livet lite grand. Att det måste hända något. Jag började tänka på vikten av att vänta in livet, att det uppstår, och inte bara jaga det hela tiden.
Det är väl rätt så bra att låta sig själv ta det lite lugnt ibland.
Lena: Ja, men det här jobbet är ganska beroendeframkallande. Man har kommit så pass långt att man egentligen inte vet ‘vad var det nu jag skulle göra om jag bara tänkte på mig själv´. Det är skönt att det alltid finns något manus, en bok eller en dikt att läsa. Jag förbereder mig alltid väldigt noga inför en ny roll, så när det blir ett gap och jag plötsligt inte har något att göra på flera veckor, då blir jag orolig i kroppen. Jag behöver hela tiden ha något att göra, något nytt att lära mig, förmodligen för att dämpa oron.
Vad gör ni när ni är lediga, för att koppla av?
Rolf: Jag tycker om monotona sysslor. Jag gör gärna något fysiskt, som att hugga ved och bygga vedstapel för torkning. Det får inte vara någonting komplicerat. Man gör samma rörelser om och om igen, men det är påtagligt och man utför något medan hjärnan kan vara på ett helt annat ställe. När jag väl avslutar jobbet är jag väldigt nöjd med mig själv och känner att kreativiteten blommar upp och kan sätta mig och läsa ett manuskript.
Härligt, och då får du veden huggen samtidigt som du kopplar bort tankarna.
Rolf: Exakt.
Rolf Lassgård Ålder: 67. Familj: Tre barn och tre barnbarn. Bor: Östra Skåne. Karriär i korthet: Rolf Lassgård, en av våra mest folkkära skådespelare, är tvåfaldigt Guldbaggebelönad och har setts i otaliga roller. Alltifrån prästen Lasse som vågar ta steget och komma ut som Marianne i Min pappa Marianne till råbarkad polis i Jägarna och vresig ordningsman i Hannes Holms tvåfaldigt Oscarsnominerade En man som heter Ove, för vilken Rolf belönades med en Guldbagge. I början av året kunde han ses i SVT-serien Händelser vid vatten. Aktuell: På bio i filmen Andra akten.
Filmen andra akten Den svenska dramakomedin Andra akten gick direkt in på förstaplatsen på den svenska biotoppen. Filmen är en berättelse om vänskap, livsglädje och hopp. I huvudrollerna ser vi Lena Olin och Rolf Lassgård. För regin svarar Mårten Klingberg, som även regisserade Min pappa Marianne med Rolf i en av huvudrollerna. I filmen möter vi den nyblivna pensionären Eva (Lena Olin) som känner sig lite vilse i livet. Sonen är utflugen och exmannen har gift om sig och flyttat in tvärs över gatan. För att ha något att göra tar Eva ett extraknäck för att hjälpa den excentriske stjärnskådespelaren Harald Skoog (Rolf Lassgård) med rehabilitering efter en stroke. Vad som börjar som en katastrof växer till varm vänskap, spirande livsglädje och till ett hopp om att livet inte är över. Faktum är att det kanske inte ens har börjat.
I filmen ser vi ett vackert Stockholm på sommaren. Har ni några smultronställen i Stockholm?
Lena: För mig är det Djurgården. Jag växte upp i Stockholm och promenerade mycket på Djurgården. Det älskar jag.
Rolf: Jag har aldrig bott i Stockholm, så mina smultronställen är nog på andra ställen. Hemma i Jämtland och även nere i Skåne där jag bor nu, i östra Skåne.
Har ni några råd till era 25-åriga jag rent karriärmässigt?
Lena: Jag tror inte det. Jag var väldigt osäker på vissa saker då, och är det fortfarande. Men jag tror inte att det finns så mycket som jag tänker att ‘det borde jag ha vetat’ eller ‘det skulle jag ha sagt till mig själv’. Jag gjorde nog så gott jag kunde (skrattar) och försökte må bra och kämpa framåt. Rolf: Jag skulle vilja säga tack till den där 25-åringen (skrattar) för att han inte gav upp.
Vad gör ni i vår?
Rolf: Jag ska spela in en dansk film som heter Rom.
Lena: Jag ska tillbaka till New York och så ska jag resa till olika festivaler i USA där vår film Hilma visas innan den har USA-premiär. Sedan är jag med i två andra filmer som det är en del efterarbete och pressaktiviteter för. Och om allt går som det ska, påbörjar jag en ny film i augusti. Men det är mycket PR-jobb, det tar väldigt mycket tid när en film ska lanseras.
Hur ser ni på sociala medier. Är ni aktiva?
Lena: Jag tycker att Instagram är roligt, både privat och yrkesmässigt. Man kan visa bilder från en premiär och även med tanke på att vi befinner oss i olika delar av världen så är det jätteroligt att se vad andra gör, ‘jaha, nu har de åkt ut på landet’ och sånt där. Man kan också hålla kontakten med folk som man kanske inte har en email-relation med. Jag gillar det. Jag har tack och lov inte drabbats av något hat. Och jag är inte tonåring heller och jag känner inget beroende av att alla ska tycka att jag har rätt look hela tiden. Men sociala medier får inte ta över för mycket, naturligtvis.
Rolf: Det är ungefär samma här. Jag har bara Instagram, men det har förändrats lite där. Så fort du tittat på någonting så blir du överöst av reklam och annat material. Så jag försöker vara lite restriktiv med vad jag tittar på.
Lena: Ja, jag vet. Jag råkade titta på ett klipp med en rolig bebis och blev sedan överöst med arton tusen filmer på bebisar.
Jag har till och med blivit utskickad från en filminspelning för att jag inte kunde sluta skratta; ‘gå ut härifrån och skratta färdigt.
Vad får er att gapskratta?
Lena: Jag skrattar åt sånt där som är dumt, tycker att det är väldigt roligt när folk drattar på arslet. Jag kan inte skratta åt roliga historier utan blir bara nervös för att jag vet att jag kanske inte kommer att skratta. Jag är ganska flamsig och minns från skoltiden att jag kunde börja skratta åt ingenting och inte kunde sluta.
Du då Lasse, vad får dig att skratta. Oh, nej Rolf, nu råkade jag säga Lasse. Förlåt!! Min hjärna blandar ihop Lenas man Lasse med Lassgård. Förlåt!
Lena: Det har jag också gjort! Härom dagen sa jag till min dotter ‘snart ska jag prata med Lasse Hallström. Nej, vad säger jag, det är ju min man. Jag ska prata med Rolf Lassgård menar jag ju!’ (skrattar)
Rolf: (skrattar) Lasse är ett namn som finns där hela tiden! Jag hade en roll där min karaktär hette Lars-Martin och i en scen säger jag ‘kallar du mig Lasse så slår jag ihjäl dig’.
Tur att jag befinner mig långt borta på Zoom då!
Rolf: (skrattar) Med tanke på humor så kan jag väl också skratta åt sånt där som är lite förbjudet att skratta åt. Jag har till och med blivit utskickad från en filminspelning för att jag inte kunde sluta skratta; ‘gå ut härifrån och skratta färdigt.’
Lena: Det har hänt mig också, att jag varit på jobbet och skrattat åt något, och inte kunnat sluta. Man känner sig oproffsig och så blir man så nervös att svetten rinner, men man kan ändå inte sluta skratta.
Har ni några okända talanger som folk inte vet om?
Rolf: Jag är väldigt bra på luftgitarr.
Någon speciell låt?
Rolf: Hela Jimi Hendrix repertoar.
Snurrar du gitarren runt kroppen när du spelar solon?
Rolf: Den är lite svår (skrattar) men tänderna är bra. Jag kan spela med tänderna (skrattar).
Ni är båda mycket populära och blir ofta igenkända. Har ni några idoler som ni tappat målföret inför?
Lena: Min man Lasse och jag bodde på Grand Hotel en gång samtidigt som alla Nobelpristagare. Då var jag jävligt imponerad. De var så humoristiska och hade sån distans samtidigt som de är världens smartaste människor. Att prata med dessa intelligenta människor fick mig att bli lite starstruck.
Rolf: När jag träffade Bruce Springsteen på en inspelning av tv-programmet Sen kväll med Luuk var jag till en början ganska tyst. Men det grejade sig och det var väldigt trevligt att prata med honom.
Vad tittar ni på eller läser just nu?
Lena: Jag läser en bok som kanske ska bli en film, men det kan jag inte säga vad det är. Rolf: Jag har precis sett klart TV-serien White Lotus. Första säsongen.
Lena Olin Ålder: 67. Familj: Man och tre barn. Två hundar. Bor: I Bedford utanför New York, lantställen i Skåne och i Stockholms skärgård. Lägenhet i Stockholm. Karriär i korthet: Lena Olin har under sin rosade internationella karriär medverkat i en rad uppmärksammade produktioner. Hennes genombrott kom med Varats olidliga lätthet, som följdes av Chocolat, The Reader och tv-serien Hunters för att bara nämna några. För sin rollprestation i Fiender, en berättelse om kärlek belönades Lena med New Yorks filmkritikers pris för Bästa kvinnliga biroll och erhöll även en Oscarsnominering. Förra året hade filmen Hilma premiär, där hon spelar mot dottern Tora. Aktuell: På bio i filmen Andra akten.
Är det lätt att släppa taget om sina barn, som Lenas karaktär i filmen inte vill göra?
Lena: Man släpper aldrig taget helt, men det gäller att se till att det sker gradvis. Vår son är gift sedan länge och har bott på olika ställen och det var länge jag höll på och skrev ‘texta när ni kommit hem’ bara för att få till svar ‘sluta, lägg ned, det kan vi bara inte’. Min dotter Tora är 27 och otroligt självständig, men jag släpper aldrig taget. Barnen är påtagligt närvarande även om de inte bor hemma längre. De är ju del av vårt liv. Man måste känna förtroende för sina barn och det är lättare med vissa barn än andra, så är det ju bara (skrattar).
Rolf: Man får vara lite listig. Jag har upptäckt att torsdagar är en bra veckodag att höra av sig på. Ringer man en fredag så finns det risk att de ska ut och då tickar oron i gång ‘hur ska du ta dig hem och sånt där’. Och så har jag märkt att man inte får fråga ‘var är du?’ ‘vad gör du?’, det funkar inte alls. Det är bättre att fråga ‘såg du hockeyn i lördags?’ för då vet man att man får ett svar.
Lena: Man får lära sig, man får ta det med sig själv.
Har ni några företag eller affärsintressen utanför skådespeleriet?
Lena: Nej, inget sånt. Jag skulle inte vara bra på det.
Rolf: Likadant här, det har aldrig intresserat mig. Det finns ett kaffe som heter Kaffe by Lassgård, men det driver min dotter. Jag dricker det bara!
Har ni några pensionsplaner? Finns det någon brytpunkt då ni lägger av och slutar vara yrkesverksamma och börjar spela golf eller något sådant istället?
Lena: Nej, det är ju en smärtsam tanke ibland att man i vår bransch ständigt väntar på att bli uppbjuden. Men jag tänker att det är som musik; så länge som musiken spelar så dansar jag. Det är den jag är och jag trivs bäst med mig själv när jag jobbar. Det är mer utmanade för mig att inte jobba. Jag gillar att ha något att göra.
Rolf: Det är ju en process. I Sverige påminns man om det hela tiden. Går man på ICA och handlar så frågar de vänligt ‘ska vi ta 5%-aren idag?’ De kallar det inte pensionärsrabatt, men det är ju det de menar. Man får frågan från pensionsförsäkringar om man vill börja ta ut dem. Så man påminns hela tiden. Men jag tror att det nog blir en mjuk övergång på något sätt. Men att säga att det finns en punkt där man blir pensionär och säger ‘nu slutar jag och går i pension’ den ser jag inte framför mig. Så länge det är kul vill jag fortsätta.
