Hon tar humor på allvar och är uppvuxen i en familj med många kvinnliga förebilder. Vi har sett henne i rollen som underbarn och nu är Shima aktuell som en Punk Rocker.

Detta är mitt liv just nu. Jag ser det inte som ett jobb, jag ser det som ett sätt att leva på.

Massor av rosa, gula, blå och gröna post-it-lappar sitter klistrade överallt på bord och väggar när INRIKES via Zoom kikar in hos Shima Niavarani på hotellrummet där hon bor tillfälligt. 37-åringen som beskrivits som en vår tids största komedienner sitter mitt uppe i planeringen av sin nya soloshow Shima is a Punk Rocker och det är många trådar att hålla i. En miljard pusselbitar som måste falla på plats.

– Det blir måååånga kom-ihåg-lappar, säger Shima och skrattar, men det är så himla kul att jobba med det här och det gör inget att det slukar all min tid. Detta är mitt liv just nu. Jag ser det inte som ett jobb, jag ser det som ett sätt att leva på.

Soloshowen Shima Is A Punk Rocker är resultatet av mer än två års hårt arbete och är en soloshow som Shima har längtat efter att göra i över 10 år. Showen är en personlig uppgörelse med vår samtid, och Shima använder sin unika röst, sitt sensationella kroppsspråk och humoristiska stil för att navigera genom livets svårigheter och jakten på äkta frihet. Publiken kan förvänta sig att både skratta och gråta igenkännande till Shimas tankeväckande och komiska ingångar till vår samtid.

Hur viktigt är humor för att beskriva vår samtid och väcka eftertanke hos publiken?

– Jag tror verkligen att humor är en portal in till hjärtat. För att om man fysiskt upplever någonting och om man kan få någon att börja skratta, eller att man själv börjar skratta med någon, då kan man nå hjärnan hos folk.

Får man skämta om vad som helst?

– Jag skämtar om allt. Jag tycker att man får skämta om allt, men det beror på vem man är, för humor har vissa premisser. Det handlar om kontext. Om du är i ett sammanhang där personerna du skämtar om inte är i rummet men de befinner sig under dig hierarkisk, då kommer ju oundvikligen skämtet slå fel. För några av humorns premisser bygger på kontext, i vilket sammanhang, ur vilket perspektiv och vilka man slår på. Jag tror att det handlar om vem avsändaren av skämten är, vilket perspektiv den väljer och vilka den försöker få att skratta.

Känns det läskigt att göra en soloshow där du står i centrum?

– Ja. Det var över tretton år sedan gjorde en soloshow senast. Jag har gjort jättemycket tv och film och stått på tv-galor och lett bland annat Melodifestivalen och QX-galan, men att stå live på scenen och ensam möta publiken kväll efter kväll – det har jag inte gjort på väldigt länge. Det har tagit ett decennium för mig att samla mina tankar och särskilt de senaste tre åren har jag kapslat in allting som hänt i vår samtid. Jag är trogen och lojal med att människor som kommer till mina shower kommer till mitt specifika sammanhang för att själva showen i sig läser av vår samtid och handlar om den värld och den tid vi lever i. Men jag är fortfarande en individ i den, med mitt eget perspektiv men jag vill verkligen nå ut till människor. Så där får ju publiken kontakt med mig och mitt specifika liv och mitt bagage och hur jag har valt att se på vår tid med intentionen att jag verkligen vill underhålla.

Det märks att du tar ditt arbete på stort allvar.

– Det är verkligen på liv och död för mig. Jag har redan gått igenom och riskerat väldigt mycket för att ens få uppleva populärkultur från väst, som var olaglig när jag föddes i Teheran. Så att få folk att skratta och fälla tårar, och att vi delar det under samma tak – det är det största som finns för mig.

Du gillar Ramones, antar jag, med tanke på namnet på din show?

– Haha, det finns en background story till varför min show heter Shima Is A Punk Rocker. När jag var tonåring bodde jag i Upplands Väsby och det var rätt dött där, men internet hade kommit så jag började skriva poesi på nätet och jag åkte till skivaffärer i Stockholm och upptäckte Smashing Pumpkins, Depeche Mode, The Cure och en massa andra band. Jag köpte en massa musiktidningar och det enda jag gjorde på fritiden var att spara pengar så att jag kunde köpa skivor, böcker och sånt. Jag var goth ett tag och jag stack ut väldigt mycket där jag växte upp, för jag experimenterade med olika stilar och jag tror inte att folk riktigt förstod mig. De kände nog till punken och hårdrocken, men inte så mycket mer. Jag tror att det var år 2000 så släppte en tjejduo som hette Shebang en cover på Ramones klassiska punklåt Sheena Is A Punk Rocker. Låten spelades mycket på radio och när folk såg mig började de sjunga ‘Shima is a punk rocker’ och det blev jag så klart jättestörd på för att ett; jag var goth och inte punk och två; det var en cover, vilket jag ansåg vara ett brott! Haha. Sedan dess har jag haft i bakhuvudet att Shima Is A Punk Rocker skulle vara en bra showtitel. Min första soloshow hette Autodidakt i enmansakt. Jag drev med det faktum att jag var 19 och folk sa ‘hon är självlärd, hur kan hon skriva, regissera och spela?’ Sen när jag blev väldigt hyllad och typ underbarnsförklarad då jag gjorde en soloshow som hette Shima Niavarani är en übermench, för att det var så folk sa – så jag drev med det också.

Shima Niavarani

Ålder: 37. 
Bor: Stockholm. 
Familj: Mamma, pappa, brodern Shebly. 
Yrke: Komiker, skådespelare, regissör, sångare, låtskrivare. 
Bakgrund i korthet: Slog igenom 19 år gammal med den egna föreställningen Autodidakt i enmansakt på Riksteatern. Gjorde mer än 20 huvudroller på teaterscenerna innan fyllda 30. Har spelat i TV-serier som Boy Machine, Sjölyckan, Allt faller SVT:s julkalendrar Tusen år till julafton och Storm på Lugna gatan och filmer som bland annat She’s Wild Again Tonight. Har lett QX-galan och Melodifestivalen. Gör podden Nördarnas attack tillsammans med sin skådespelade bror Shebly. 
Aktuell: Sverigeturné med den musikalisk humorshowen Shima is a Punk Rocker. Premiär i Stockholm 17 mars. 
Information och biljetter: www.shimaisapunkrocker.com

Varför tog det så lång tid innan Shima Is A Punk Rocker blev verklighet?

– Jag har planerat det i över ett decennium. Men min parhäst som upptäckte mig när jag var 19 och som jag sedan blev jättegod vän med dog 2012. Och då valde jag en bana in inom film och TV. Jag hade gjort 35-40 teaterföreställningar innan jag fyllt 30 och teater tar ju verkligen all energi ur en. Om man är perfektionist lagd som jag är så vill man utmana sig till en viss gräns och där valde jag att utforska film och TV i olika genrer; drama, humor. Men för ett par år sedan bestämde jag mig för att göra slag i saken och börja jobba med soloshowen. Det var tydliga premisser för mig. Jag skulle skriva, regissera, spela, göra scenografi och komponera musik men det var viktigt för mig att få samarbeta med folk som är briljanta inom sin egen grej, att de fick vara en del av den här showen. Så jag ville jobba med två koreografer som egentligen kommer från två olika världar men jag har stor respekt för dem båda och sedan ville jag jobba med musikproducenter som hade bakgrund med pop som grund, med tydliga beats men också kunde orkestrera som förstår stråkar och dramatik. Jag ville skapa ett litet universum på scenen och för att göra det så ville jag ha med de som jag har den största respekten för.

Om man är perfektionist lagd som jag är så vill man utmana sig till en viss gräns och där valde jag att utforska film och TV i olika genrer

Har du en väldigt stark vision?

– Ja, jag har hela tiden haft en stark vision om hur allting ska se ut, men ingen i teamet, inte ens min medproducent och alla runt omkring, har riktigt förstått vart jag vill komma med alla pusselbitar. Men när jag till slut satt ihop pusselbitarna och levererade ett 40-sidigt manus med varenda detalj nedskriven då var de bara ‘aha, nu fattar vi’! Just nu är jag mitt uppe i att skapa regilösningar, manuset är klart, jag jobbar med musiknumren, jag sätter ihop mina koreografer med olika videoidéer som jag skapa sedan lång tid. Jag jobbar med de som gör det grafiska, ljus och scen för till Melodifestivalen så vi jobbar med en väldigt hög internationellt nivå när det kommer till det tekniska.

Det är en konst att hitta rätt medarbetare till ett projekt.

– Ja, jag tror att det är nyckeln till allt. Kreativitet är att ta en vision och sätta ihop det med någon annan så att det skapas något nytt. När jag jobbar med fantastiskt duktiga människor så känner jag att min snart tjugoåriga erfarenhet tillsammans med deras kunskaper gör att vi tillsammans blir nyskapande och det är väldigt kul. Det blir hög kvalitet, underhållning för att roa och oroa.

Hur kopplar du av? Eller det kanske du aldrig gör?

– Jag kopplar av genom att vara med mina föräldrar. De har levt ett ganska hårt liv och när jag är med min familj så blir jag väldigt jordad av tanken att jag vet att jag har i ryggen människor som behöver mig, och som behöver att jag gör saker som syns och som uppmärksammas. Då känner jag att jag får luft under vingarna att orka fortsätta. Men de gör också så att jag får livsperspektiv på det jag gör. Min mamma var sjuksköterska i trettio år, min pappa är utbildad ingenjör men jobbade som fastighetsskötare. Han har också skrivit otroligt stycke poesi som jag håller på och tonsätter. Men just nu har jag verkligen inte tid att koppla av, jag har till och med gjort en EKG bara för att säkerställa att mitt hjärta står rätt till. Jag håller i åtta trådar samtidigt så mitt huvudet har åtta flikar öppet för att kunna få ihop den här showen. Jag har väldigt kul och mitt huvud är väldigt stimulerat och jag känner att jag får ihop allt.

Vad får du att brista ut i gapskratt?

– Udda, bisarra saker. Sånt där som är svårt att sätta ord på, sånt där som är roligt i stunden. Senast idag när jag ätit lunch med en av mina musikproducenter och vi var på väg ut från restaurangen skulle jag vända mig om och säga ‘hej då’ till restaurangägaren. Då råkade jag nocka min producent i huvudet samtidigt som dörren slog igen. Vi kom båda ut och gråtskrattade för att det blev så tokigt och roligt.

Fyra snabba

Favoritplats i Sverige? 
- Norrland. Jag är uppväxt i Örnsköldsvik och jag älskar hela Höga kusten, det är magi för mig. Det är den finaste platsen att vara människa på. Och jag älskar norrlänningar. Att stå uppe på ett berg och andas gör att man blir ödmjuk inför naturen. 

Får du scenskräck? 
- Ja, jag blir väldigt pirrig och nervös och att gå ut på scen framför folk runt om i Sverige. Jag älskar att resa genom Sverige och det ska bli väldigt roligt att få möta publiken på plats. Oftast när de tittar på mig så slår de på TV:n eller går på bio. Men nu kommer jag till dem och det känns som en jättestor ära. Jag är ödmjuk och supernervös inför det. Det känns som att mitt hjärta hänger på en fjäril, typ. 

Okänd talang? 
- Ett äss jag har i rockärmen som jag sällan drar, men faktiskt kommer att göra i soloshowen, är att jag sjunger opera. Det tror jag inte att så många vet om. 

Talang du önskar att du hade? 
- Att akut utöva kirurgi när det behövs. Vilken talang det skulle vara att kunna rädda liv. Du vet när någon ropar ‘hjälp, finns det en läkare i rummet?’ och att då kunna ropa ‘Yes, I’m a doctor!!’ och sedan rusa fram och rädda livet på folk.

Har du någon favoritkomiker?

– De senaste åren tycker jag att Aubrey Plaza är en otroligt rolig tjej. Alla hennes synapser kopplar på ett sånt ovanligt sätt, så att allt hon säger blir oväntat och roligt i situationen. Hon är så närvarande men väljer alltid att gå åt ett helt annat håll än vad man tror att hon ska göra i sin humor. Det tycker jag är kul. Hon ledde Saturday Night Live nyligen och hon var helt fantastisk. När hon gör intervjuer i talkshows är hon också superbra. För några år sedan kallades hon för ‘the wierdest person on earth’ men nu hyllas nu som dramaaktris och comedienne. Det tycker jag är så himla kul. Jag älskar när någon alltid gjort sin grej och inte blivit förstått men så faller alla människors pusselbitar på plats. Jag kan identifiera mig med det, att alltid hålla sin linje.

Det är starkt att våga tro på det man gör och inte låta sig påverkas av andras oro eller åsikter.

– Det tror jag är den enda stämgaffeln man kan ha. Det jag gör och känner måste slå rätt i mig och en dag kommer alla andra att förstå.

När visste du att du var rolig första gången?

– Jag är uppvuxen i en familj med väldigt många långbordsmiddagar där de äldre kvinnorna i familjen är de roligaste och håller låda, dricker whisky, röker cigarrer och får alla att garva. Så för mig har inte avståndet att vara roligt varit så långt utan det har varit en självklarhet att man skämtar om väldigt traumatiska och sårbara situationer, om sin egen smärta eller jobbiga saker. Det har vi naturligt i vår släkt och med kvinnorna, min mamma, min moster, min faster, min mormor – alla. Humor har alltid varit en nära till hands trots all sorg och smärta som funnits i min familjebakgrund, så jag har alltid sett humor som en väg att gå. Humor och smärta är för mig bästa vänner och den ena klarar sig inte utan den andra, de måste hålla varandra genom livet. Utan smärta blir inte humor roligt.