Det är fult att ljuga, ändå gör vi det, ofta flera gånger om dagen. Vi gör det av många olika skäl: Det kan vara av omtänksamhet, för att undvika negativa reaktioner eller för egen vinnings skull. Vissa ljuger också för att få en
kick , en så kallad ”duper´s deligh t”. Men går det att avslöja en lögnare? Ja, menar experten. Men då ska du lyssna noga.
Vid ”duper’s delight” får personen en kick när de lyckas lura någon annan genom att skarva eller bättra på en historia. Syftet är att få applåder och uppmärksamhet och det här beteendet grundläggs redan i barndomen.
Det finns olika typer av lögner och det finns olika typer av lögnare. Mest ökänd är kanske mytomanen. Men en typ av lögnare som är både vanligare och svårare att avslöja är lögnare som blir höga av att luras. Ruset kallas ”duper´s delight” – bluffarens glädje. Begreppet myntades av psykologen Paul Ekman och innebär att lögnaren känner njutning, spänning eller skadeglädje om han eller hon lyckas lura någon. Personen får en inre tillfredsställelsen av att komma undan med en lögn eller manipulation och känner sig då smartare än andra. Många kända politiker har pekats ut som typiska duper´s delight-personer, inte minst den amerikanska presidenten Trump. Enligt tidningen Washington Post framförde Trump 30 573 falska eller vilseledande påståenden under sina fyra första år som president.
Han är dock i ”gott” sällskap av bland annat Storbritanniens Boris Johnson och Hitler, som båda visat tecken på duper´s delight, enligt experter. Ett sådant tecken är ett diffust leende av tillfredsställelse och en total avsaknad av tecken på skuld. Forskare uppskattar av ungefär 4 till 5 procent av befolkningen hör till den här typen av lögnare.
– Vid ”duper’s delight” får personen en kick när de lyckas lura någon annan genom att skarva eller bättra på en historia. Syftet är att få applåder och uppmärksamhet och det här beteendet grundläggs redan i barndomen, säger Pär-Anders Granhag, professor i psykologi vid Göteborgs universitet, som forskat i lögnens psykologi i flera decennier. Personen kan ha dåligt samvete för sitt ljugande och tänka ”det där borde jag inte ha sagt” av rädsla för att förlora vänner. Så tänker däremot mytomanen, som ljuger tvångsmässigt och utan mål eller mening. Mytomanen är ovanligare än de som upplever en duper´s delight, men också lättare att avslöja. Här finns ingen strategi och de oroar sig inte för att bli avslöjade. Bakom mytomanin finns det oftast andra psykiska störningar. Till exempel kan en psykopat vara mytoman, eller vice versa.
– Skillnaden är att psykopaten ljuger mer strategiskt än mytomanen. Men varken mytomanen eller psykopaten oroar sig för att bli avslöjade. De går bara vidare till nästa person, säger Pär-Anders Granhag. Han menar att skickliga lögnare oftast är verbala. Att lyssna på vad personen säger är i regel också det bästa sättet att avslöja lögnerna. Därför lyssnar hans forskargrupp på Göteborgs universitet på vad lögnaren säger och hur en berättelse ändras när man lägger fram fakta.
– Både en person som ljuger och en person som talar sanning har samma mål. De vill bli trodda men de tar olika vägar till målet. Lögnaren tänker och planerar mer, funderar mer på vad de ska säga för att övertyga andra och berättar händelser i exakt kronologisk ordning. Den som talar sanning ger däremot mer detaljrika redogörelser än lögnaren, och det är vanligare att saker går snett i sanna berättelser. Sanningssägaren kan säga: ”Vi skulle
egentligen ta min bil men den gick sönder så vi tog grannens i stället”. I en sann berättelse kan personen rätta detaljer som ”vi gick på bio före middagen” till ”nej förresten, det var efter middagen”. Lögnaren försöker i stället att undvika detaljer som riskerar att röra till berättelsen.
– Lögnaren undviker också att ändra sin berättelse spontant, säger Pär-Anders Granhag. Att söka efter en flackande blick eller nervös kroppshållning fungerar däremot inte för att avslöja en lögnare, menar han.
– Det är en myt att man kan avgöra om någon ljuger bara genom att titta på kroppsspråk och beteende. 40 års forskning visar att det inte fungerar. En person kan verka nervös av rädsla för att inte bli trodd, och inte för att de ljuger. Med tanke på att lögner är så vanligt förekommande kan man fråga sig om vi människor till och med har
ljugandet i vårt DNA. Pär-Anders Granhag tror det:
– Lögnen var nödvändig för vår överlevnad under evolutionen. Om en person från en främmande grupp frågade efter den bästa jaktmarken och man pekade åt helt fel håll fick man själv en fördel. Då var lögnen ett sätt att hjälpa sin egen grupp att överleva mot andra grupper, förklarar han. Ett annat exempel på en berättigad lögn är
om en hotfull person med vapen springer in i en skola och frågar ”var är eleverna?”
– Om den tillfrågade ljuger räddar de kanske liv och i sådana lägen är lögnen berättigad, trots att vi tycker att det är fult att ljuga. Lögner kan även vara berättigade när vi använder dem för att skydda andra människors
känslor. De kan också vara ett tecken på att vi är socialt kompetenta.
– Vi uppskattar inte brutalt ärliga människor som säger ”du ser bedrövlig ut” till någon som just har klippt sig. Vi vill att människor ska vara balanserat ärliga. Ett annat tillfälle då vi ofta ljuger är på anställningsintervjuer. Hela 80 procent kan tänka sig att undanhålla sanningen då, visar forskning.
– Om den intervjuade får frågan ”finns det något mer jag behöver veta om dig?” i slutet av intervjun är det inte sannolikt att personen erkänner att de brukar stjäla i butiker då och då. Och det är en lögn att undanhålla information som man vet skulle vara väsentlig, avslutar Pär-Anders Granhag.
