Ur varje givet ögonblick finns det ett oändligt antal fram tider som kan ta form. Det betyder att vi aldrig kommer kunna förutspå fram tiden med någon vidare precision. Där emot kan vi bli bättre på att för bereda oss. Har vi slutligen bevittnat fram tidsspaningarnas dödsryckningar?
Jag befinner mig i nordvästra Malaysia, på ön Penang. Sju terminers marknadsföringsstudier är till ända – vi har läst fyra i Oslo, två i Singapore och en avslutande här på Universiti Sains Malaysia. Från vårt campus ett stenkast bort väcks vi på morgnarna av monotona böneutrop från universitetets egen moské.
Vi är 28 studenter här från det norska programmet i exportmarknadsföring. Tanken är att vi ska tillskansa oss tillräckligt med internationell erfarenhet för att kunna återvända till Skandinavien och hitta anställning i exporterande bolag.
Men många av oss håller utkik efter öppningar på en global marknad som dignar av telekombolag, e-handel och internetmöjligheter. Vi har redan bott utomlands i 1,5 år, så tröskeln för att söka ett jobb i Hong Kong, London, Bangkok eller New York är förhållandevis låg. Världen ligger bokstavligen framför våra fötter.
En halvtimme senare träffar vi de andra utbytesstudenterna för att fira att vi precis tagit examen. På gatukökets tv-skärmar ser vi hur två torn på andra sidan jorden rasar ihop i rök och damm. Stora ögon. Händer framför munnarna. Gravöl i stället för euforiskt firande. Världen stängs i realtid, och årskullen 2001 får i stor utsträckning påbörja sin karriär med jobb på förskolor, barer och callcenter.
Hade 9/11 kunnat förutspås? På sätt och vis. Spänningarna som hade byggts upp under åratal kulminerade i ett lika intrikat som fruktansvärt dåd. Attacken kom inte från ingenstans.
Händelsen förändrade mitt liv i grunden. Utan jobb eller pengar var jag tvungen att flytta hem och landade i Stockholm. Jag kämpade på en hopplös arbetsmarknad, började plugga igen, träffade min fru och bildade familj. Vi startade vårt eget bolag när studielånet tog slut.
Jag tänker orimligt ofta på den här typen av Sliding Doors-ögonblick. Det kan vara finanskrisen, pandemin, Ukrainakriget, Iran. Men det kan också handla om ett rödljus som gör att du missar bussen och i stället träffar
en gammal bekant som har ett spännande projekt. Festen du gick på fast du egentligen inte orkade. Sms:et som inte gick fram. Betyget i ett ämne som ledde till en skola i stället för en annan. Det spontana sexet som blev ett nytt liv. Skotten i Sarajevo. Skotten som träffade JFK och Palme. Skotten som missade DJT.
Naturligtvis finns det hela tiden underliggande strömmar som driver vågorna i en viss riktning. Men de flesta brytpunkter kan inte
förutspås.
För tio år sedan blev jag besatt av tanken på framtiden.
I efterhand kan jag se att även det började med en brytpunkt: vår sons hjärta stannade i graviditetens vecka 39, bara dagar innan han skulle få se världen. Han föddes naturligt och blev påklädd. Därefter låg han med slutna ögon i en liten låda i vårt sjukhusrum. Vi åkte hem och packade ner bebiskläderna i flyttkartonger. Blombuden kom i en strid ström, men av fel anledning.
Med tiden luckrades sorgen upp. Dimman började skingra sig. Vi fick en frisk son året därpå – ett liv som rent krasst aldrig hade tänts ifall det andra inte släckts.
Men det är något unikt med den mänskliga motståndskraften. Personligen blev jag mindre rädd för döden. Däremot mer investerad i livet. Jag ville göra meningsfulla saker, bidra till framtidsoptimism och hopp.
Resultatet blev Heja Framtiden, en podcast där jag började lyfta eldsjälar, lösningar och inspiration. Redan i mitt första avsnitt, med ekonomiprofessor Micael Dahlen, raljerade vi över futuristernas tendens att bli mer och mer dramatiska i sina utspel. Ju galnare framtidsspaningar, desto större rubriker.
Men mycket blev inte som det var tänkt, och i dag lyser futuristerna med sin frånvaro. Med Trump och Putin vid rodret är det numera få som vågar blicka 20 år framåt – knappt ens tre månader i taget. Retoriken har blivit allt tydligare: resiliens är det viktigaste av allt.
Ordet betyder förstås i grunden motståndskraft, men begreppet rymmer även anpassningsförmåga, robusthet, omställning, lärande, decentralisering, flexibilitet, självförsörjning, cirkularitet och återhämtning.
I stället för fasta prediktioner jobbar organisationer och regeringar därför i dag alltmer med strategisk framsyn. Man samlar signaler, mönster och makrotrender i ett ramverk som syftar till att mejsla fram scenarier, ofta en hel palett av framtider som kan göras mer eller mindre påtagliga.
Statliga innovationsmyndigheten Vinnova har sedan 2021 arbetat med strategisk framsyn under ledning av Joakim Skog – i dag stationerad i Silicon Valley för att bevaka utvecklingen inom spjutspetsteknologier.
− Framsyn kan liknas vid att klättra upp i ett torn och blicka ut över alternativa framtider. Vi horisont-skannar och tittar efter de små signalerna som kan ge oss tecken på vad som kan bli dominant. Och när man har samlat in de här signalerna så skapar man sina framtidsberättelser.
Joakim Skog poängterar att det inte handlar om en tydlig målbild. Snarare att försöka bygga en kompass, och en tidsmaskin.
− Det är viktigt att träna på framtider som kan vara radikalt annorlunda från i dag. När man får göra en ”tidsresa” kan det skapas insikter som man annars aldrig skulle kunna få. Strategisk framsyn handlar om att omvandla de här insikterna till strategiska beslut.
Kanske befinner vi oss i ett skifte i synen på möjligheten att sia om framtiden. Framsyn och resiliens är de mest användbara verktyg vi har i dag. Men det gäller att skynda sig, för i morgon kan det vara något annat. När nästa brytpunkt kommer utan förvarning.
CHRISTIAN VON ESSEN
Christian von Essen driver Heja Framtiden, en podcast och plattform för framtidsfrågor. Sedan 2018 har han träffat närmare 700 framtidsspanare, entreprenörer, forskare och experter. Med åren har podden blivit ett
eget mediehus, med bokförlag, nyhetsbrev, föreläsningar och events.
www.hejaframtiden.se
Scanna QR-koden för att se fler av Christians projekt
