Inrikes

Klicka här för att läsa magasinet digitalt.

DAVID LAGERCRANTZ – skrivandet är min superkraft

Dela

Det är inte bara språket David Lagercrantz använder sig av i sitt skrivande. Lika stor
betydelse har skådespeleriet och musiken. Modet att axla såväl andras som sina egna
berättelser och samtidsreflektioner är självklara delar i hans framgångskoncept.
FOTO KAJSA GÖRANSSON

David Lagercrantz är en av Sveriges mest framgångsrika författare. Jag är Zlatan är en av de mest sålda böckerna någonsin i Sverige och den som författaren själv är mest stolt över då den inspirerade en helt ny målgrupp att läsa böcker. För snart tio år sedan axlade han Stieg Larssons mantel som författare till böckerna i Millenniumserien. Det som inte dödar oss, Mannen som sökte sin skugga och Hon som måste dö gjorde David Lagercrantz till en kritikerhyllad och prisbelönt världskändis. 2021 kom Obscuritas, den efterlängtade första delen i David Lagercrantz nya deckarserie om professor Hans Rekke och polisassistent Michaela Vargas. Den hyllades av kritikerna och älskades av läsarna. Han är nu aktuell med
del två, Memoria. INRIKES magasin möter upp med David Lagercrantz via Zoom. Det tar ett par minuter
innan vi finner oss till rätta. Zoom-länken funkar inte förrän vid tredje försöket. Bakom honom syns en gigantisk bokhylla, proppfull med böcker. Precis när han satt sig till rätta ringer hans fru på mobilen från New York. Han trycker bort ringsignalen och sms:ar henne för att meddela att han sitter i intervju. Håret är
lite rufsigt, skjortan är felknäppt och läsglasögonen halkar envist ned på nästippen när han grejar med mobilen. Samtidigt råkar han komma åt någon knapp på datorns tangentbord så att skärmen blir svart. En kort sekund senare återvänder bilden. Han skrattar, rättar till håret, knäpper sista skjortknappen och tittar upp på skärmen med ett brett leende.
– Så! Nu kan vi köra i gång.

Jag en neurotisk person som hela tiden är missnöjd och tycker att jag är hopplös och inte klarar
och inte kommer att hinna, men det skapar ett driv som gör att jag anstränger mig.

Jag är på näst sista kapitlet i din aktuella bok Memoria. Det är en otroligt bra berättelse och jag älskar
ditt driv. Det bara öser på, man inte kan sluta läsa!

– Tack. Jag jobbar otroligt med språket. Jag har en skaparglädje, jag stryker mycket. Jag har jobbat med det när jag har skapat min stil. Jag vill att det ska låta lite som musik och flöda fram, det är så jag försöker skriva iallafall.

Jag gillar ditt sätt att gå in i de olika karaktärerna ,speciellt hur du kan tänka som en ung kvinna . Hur har du funnit din rika människokännedom?

– Jag försöker leva och jag tänker när jag ska gå in i någon som är annorlunda än mig själv att det finns någonting av en själv i alla öden. Man kan ta då till exempel tjejen Michaela Vargas som är min hjälte i Memoria. Hon är uppvuxen i Husby och det är sannerligen inte jag. Men jag har liksom Michaela känt mig
utanför. Jag har känt ett utanförskap och jag har känt en längtan in. Då får man ta hand om de känslorna och förstärka det när man skriver. Om man ska ägna sig åt att vara författare så får man vara nyfiken helt enkelt, man får prata med folk. Så det gör jag hela tiden, jag suger in information.

Tror du att vi människor är ganska lika var andra i grunden?

– Ja, jag tycker att det är ganska fint att vi inte är så jäkla olika, det bara olika känslor. Även om man ska skriva om en ond person så kan man plocka fram det värsta i sig själv och fundera över det. Jag tycker oftast att desto mer man skriver om en person desto mer lär man känna den.

Känns det som skådespeleri när du skriver, att du går in i olika roller när du skriver berättelser ur olika
personers perspektiv?

– Ja, det tror jag. Det har alltid varit mitt trick. Jag måste känna som hon eller han. Jag har alltid älskat att spela teater, det var min första stora kärlek och min första begåvning också. När jag kom in i författandet så spökskrev jag böcker och det var en spännande upplevelse för då skulle jag ju gå in i det. ‘Det är jag som är Zlatan!’, sa jag ofta till mig själv när jag skrev som Zlatan. Det gällde att gå in i den rollen för
annars hade jag inte kunnat göra det.

Du skriver romaner och kvällstidningskolumner som publiceras i olika slags medier för olika läsarmålgrupper. Kan du jobba m e d olika slags projekt samtidigt eller är går du ‘all in’ på en sak i taget?

– Jag har en ganska trevlig vecka. Jag skriver just ny på tredje delen i deckarserien om professor Hans Rekke och polisassistent Michaela Vargas och det gör jag måndag, tisdag, onsdag. När det blir torsdag så tar jag en paus och skriver kolumn. Det är ganska skönt. Dels är det ett lite annat format och så får jag upp farten. Om det har gått dåligt med romanen den här veckan så kan jag fortsätta nästa vecka eller nästa månad. Man kan ju skjuta på skrivandet av romaner och det kan föda en viss långsamhet, men när
jag skriver kolumner så vet jag att jag måste leverera en viss tid. Det är ganska skönt, framför allt när man är gammal journalist.

Deadlines är ju ett måste här i livet. Inget skulle bli gjort utan deadlines.

– Nej, man skulle inte överleva. Bokdeadlines ligger ju ganska långt borta, men det finns något magiskt när det börjar närma sig deadlines. Jag gillar det, jag tror att det är bra för kreativiteten att tvingas leverera. Har man lång tid på sig riskerar man att försinka sig själv och bli lite slapp. Jag tror på det där med tempo. Romaner befinner sig i ett slags tidlöst universum medan det är underbart att stiga in i tiden när man skriver kolumner, sätta sig in i dagsaktuella frågor, framför allt när världens är så fruktansvärt orolig.

När upptäckte du att du var bra på att uttrycka dig i skrift?

– Jag vet inte. Jag växte upp i ett författar hem så jag fick ju det där med modersmjölken
på något sätt. Ibland tror jag att jag ville bli författare innan jag ville skriva, för mig var författare någon som målades upp som idealbilden. Jag hade vissa problem med att skriva eftersom jag har vissa dyslektiska tendenser. Jag fick kämpa väldigt mycket och fick dåliga betyg på det jag skrev i början för att det var så mycket stavfel och överhoppade ord. Men jag brukar säga att det är en superkraft, för det gjorde att jag från början förstod att skriva är en kamp. Jag var tvungen att anstränga mig. Många som hade lätt för sig slappnade av, men jag satt hela tiden och kämpade och visste att det här är svårt och det gav långsamt, långsamt resultat.

Kan det vara en bra sak att det inte går för lätt i början , så att man tvingas att kämpa och vara själv kritiskt och aldrig helt nöjd med det man gör?

– Ja, då det händer ju någonting hela tiden. Annars är det ju risk att man stagnerar. Det går inte att vara nöjd. Att vara nöjd är livsfarligt, högmodet leder till fördärv. Jag en neurotisk person som hela tiden är missnöjd och tycker att jag är hopplös och inte klarar och inte kommer att hinna, men det skapar ett driv som gör att jag anstränger mig.

Du har i tidigare intervjuer pratat öppet om dina depressioner. Upplever du att det har blivit lättare att prata om sådant det förr var nästan tabu att prata om?

– Tidigare var det väldigt stigmatiserat. Det är något underbart att vi kan prata om det, även om det ibland kan bli lite för mycket. Till exempel ser vi plötsligt kända människor som använder som en del av sin karriärväg att prata om intressanta diagnoser. Jag tror, och har alltid trott i hela mitt liv, att om man ska ha ett bra samtal så ska man ha transparens och vara uppriktig. Jag tror också att om jag pratar om
att jag har haft det jobbigt så kan folk känna sig tröstade av det.

Absolut. Vi känner oss nog alla att ‘ingen förstår mig’ ibland. Som du sa tidigare så vi väl inte så olika varandra , innerst inne.

– Det är underbart och då ska man försöka närma sig det. Försöka komma till pudelns kärna, genast. Det goda med litteraturen är ju att man kan läsa om människor, att förstå att vi inte är ensamma.

Att vara barn till framgångsrika föräldrar kan vara väldigt svårt på olika sätt och det är ju något du pratat om genom år en , hur din pappa Olof, som var framgångsrik journalist och redaktör, var väldigt hård mot dig. Vilka lär domar kan du ta från hans misstag och vad gör du för att inte upprepa det till dina barn?

– Man försöker ju att inte upprepa sina föräldrars misstag. De var fina på väldigt många sätt men det fanns en känsla av att riktig kärlek fick man via prestation. Även om det inte sades så kunde jag känna det när man visade tecken på begåvning. Det finns något obehagligt i det där, om barnet inte känner att de inte presterar, att de inte blir älskade. Det kan föda väldiga sår. Det försöker jag hela tiden fundera på och
bara uppmuntra mina barn.

Nu när du är framgångsrik , vinner fina utmärkelser och får fantastiska recensioner, händer det att du tänker ‘det här skulle farsan ha läst!!’

– Ja, det klart. Man blir aldrig av med sin pappa, framför allt inte om man som jag hade en stark pappa som var ett kraftcentrum. Det händer att jag tänker på honom och det händer att jag försöker omedvetet bli lite som han. Det kan vara både roligt och obehagligt. Han var sådan publicist så nu när jag skriver kolumner så är det klart att Olof spökar någonstans, ‘nu ska jag visa honom att jag är precis lika bra,
gärna bättre’.

När man skriver kan man ju drivas av en viss hämndkänsla , att man vill att vissa personer ska läsa ens text och ens byline.

– Ja, sådant har jag känt också. ‘Se nu vad jag kan era jävlar!’ Speciellt om det är sådana människor som sett ned på en och sagt föraktfulla saker. Man kan ju bli knäckt när folk är fördömande, men det kan också vara en sporre. Jag hade en lärare på Journalisthögskolan som sa att jag borde börja med stickning eller knyppling, men fan inte skriva. Det glömmer jag aldrig!

Herre gud, vilken o troligt påverkan en lärare kan ha. Så får man ju inte säga till en elev.

– Man gör inte så! Det tycker jag är något att tänka på. Innan man säger något hårt till en annan person så ska man tänka på hur man själv skulle ha upplevt det.

Du är väldigt engagerad i att uppmuntra fler människor att läsa böcker. Berätta om det.

– Jag jobbar tillsammans med en organisation som heter Läsrörelsen. Jag blev väldigt engagerad när jag skrev boken Jag är Zlatan. När jag skrev boken visste jag inte riktigt vem jag skrev för, så det blev en chock när jag hade mina första författarföreläsningar om boken och det kom killar som såg ut som kriminella som aldrig hade varit i ett bibliotek, aldrig varit inne i en bokhandel. Då förstod jag att jag
plötsligt hade nått en helt ny generation.

Det måste vara en häftig känsla att skriva en bok som når ut så stort och brett i olika målgrupper världen över.
– Ja. Jag tycker att man ska försöka hitta böcker som talar. Man måste liksom in någonstans där det finns en passion. Idag tror jag att det är viktigare än någonsin. När Jag är Zlatan kom ut 2011 så fanns den digitala media som höll på att ta över. Jag tror att det är ett allvarligt samhällsproblem att det läses så lite. Jag är ju part i målet eftersom jag skriver böcker, men böcker ger ett längre perspektiv och kan faktiskt få en att se på världen på ett nytt sätt och förstå att en människa som egentligen är en främmande person kan man faktiskt se sig själv i. Det är faktiskt ganska häftigt.

Hur fångar man en läsare idag, i konkurrens med mobiltelefoner och alla snabba digitala medier?

– Man måste snabbt fånga läsaren, det räcker inte med att börja en bok med ‘det susar i säven’, du måste in – direkt. Det är en utmaning att fånga läsaren och det är väldigt roligt när man lyckas. Vad är du mest nöjd med i din karriär.
– Jag är nöjd med att jag blir bättre och jag tycker att det är häftigt, även om jag är vansinnigt trött på Zlatan-boken eftersom jag har pratat om den i tolv år, så är jag stolt över att kunna nå människor som annars inte läser. Det var så en sådan betydelsefull sak för mig som kommer från ett intellektuellt hem där man hela tiden skulle skriva för parnassen och de fina kultursidorna. Jag lyckades att bli sedd av kultursidorna men ändå nå ut till en helt annan målgrupp.

Millenium- böckerna måste du vara otroligt stolt över också. Vilket enormt – och riskfyllt – projekt att åta sig.

– Jag är också stolt över att jag klarade av Millenium-projektet, att jag överlevde det. Det var en sådan fruktansvärd ilska, så där får man inte göra och jag var en Lagercrantz och alla var emot mig och en hel värld ville sticka dolken i ryggen på mig. Jag låg där och darrade och alla var efter mig. Haha! Men jag överlevde.

Har du någon sidosyssla , driver du företag, förvaltar förmögenheter eller något annat?

– Nej, herregud. Jag har mina tre barn och jag har det som hör till böckerna, intervjuer och sådant som hör till. Jag försöker läsa och jag försöker allvarligt att försöka förstå världen. Det ägnar jag rätt stor kraft åt. Varje morgon går jag upp och läser Washington Post, New Yorker och det gjorde jag alltid för att det känns så otroligt viktigt att förstå vad som pågår, vad det är som händer. Nu när jag skriver kolumner jag
har berikas av det. Jag tar hand om min familj och skriver kolumner, böcker och gör intervjuer och sådant där. Jag tycker att det räcker.

Så … du har inga ambitioner att starta ett klädmärke eller parfymserie?

– Nej för fan! Alla får göra som de vill. Men jag tillhör en generation där man inte ska sälja ut sig och jag tycker att det är ganska viktigt att om man ska vara intellektuell att man står fri. Man ska inte ha en massa hemliga lojaliteter med företag. Jag tycker att det finns en ganska otäck influenser-kultur där folk låter sig köpas. Framför allt när världen är så rutten på så många håll så måste man vara försiktig.

Jag hade en lärare på Journalisthögskolan som sa att jag borde börja med stickning eller knyppling, men fan inte skriva. Det glömmer jag aldrig!

Tittar du mycket på film och TV?

– Jag tittar på dokumentärer. Jag vill hela tiden bilda mig. Jag tycker så mycket om Anders Hansens program. Jag medverkade nyligen i ett avsnitt av hans senaste programserie Min personlighet på SVT. Jag drömmer att folkbilda, att lära ut komplicerade saker på ett enkelt sätt. Där tycker jag att Anders Hansen
är helt föredömlig. Det är en underbar gåva att kunna prata om vetenskapliga saker. Jag är mycket intresserad av populärvetenskap och det försöker jag smyga in i mina böcker. När det är spännande i en bok så är vi mer benägna att lyssna och det är ett pedagogiskt knep man skulle vilja använda mer.

Lyssnar du på musik?

– Tack vare min son lyssnar jag på klassisk musik. Jag lyssnar mycket på Schubert, Liszt och Beethoven. När världens ser ut som den gör är musik en motsats till all ondska och aggression som finns. Musik är något som kan få oss att samlas och känna en andakt över livet. Musik är liksom motsatsen till allt, det finns något vackert, något stor i det. Det märker jag också när jag skriver, att musiken kommer mer in i mina böcker och jag börjar se prosan när jag skriver mer som musik. Allra helst vill jag att mina texter sjunger som vackra melodier.

FAVORITPLATSER I STOCKHOLM
Djurgården. Jag bor nära intill och jag springer där nästan varje dag. Jag lyssnar inte på några poddar, har inte telefonen på. Jag låter tankarna få gå runt. Jag dagdrömmer, det är betydelsefullt och efteråt känner jag mig renad.
Mitt kvarter på Östermalm. Jag försöker att skapa min värld där. Jag har min favoritrestaurang runt hörnet. Jag käkar lunch lokalt och går på små promenader till affären. Jag växte upp på Drottningholm, på andra sidan slottet. Dit reser jag ibland och går på promenad. Det är fint.

DAVID LAGERCRANTZ
Ålder: 61.
Yrke: Författare och kolumnist i Expressen.
Familj: Hustrun Anne Lagercrantz, chef på SVT. Barnen Signe, Nelly och Hjalmar.
Bor: Östermalm, Stockholm. Bakgrund i korthet: Studerade på Journalisthögskolan i Göteborg. Arbetade under 80-talet som kriminalreporter. Debuterade som som författare 1997 med historien om äventyraren Göran Kropp. Det skönlitterära genombrottet kom med Syndafall i Wilmslow. Jag är Zlatan är en av de mest sålda böckerna någonsin i Sverige. För snart tio år sedan axlade han Stieg Larssons mantel som författare till böckerna i Millennium serien. Det som inte dödar oss, Mannen som sökte sin skugga och Hon som måste dö. 2021 kom Obscuritas. Aktuell: Romanen Memoria, som är den andra delen i deckarserien om professor Hans Rekke och polisassistent Michaela Vargas. Favoritförfattare under uppväxten: “När jag var ung läste jag tuffa killar som Hemingway och sedan hittade jag tidigt Knut Hamsuns skrifter från när han var ung och de växte en feber i mig. Det fick mig att börja skriva. Jag var så otroligt inspirerad. Sedan började jag läsa de ryska författarna, Dostoevsky och det var ett enormt berättardriv. Albert Camus var en stor hjälte förstås. Jag läste ständigt och ändrade mina favoriter. Gabriel García Márquez är en annan genre, han blandade olika tidsperspektiv och det var hur bra som helst. Det är ett bra sätt att lära sig skriva, man försöker härma de stora mästarna. Hjalmar Söderberg var min hjälte också, jag försöker skriva med avklarnade musikalitet.”

Dela

Senaste inläggen

Senaste inläggen

Felix Herngren har många yrkestitlar: skådespelare, regissör, producent, komiker, kreativ chef och delägare i ett produktionsbolag. Han är rastlös och...

Att prata inför publik är inget Carina Berg räds. Att vara påläst ochintresserad är grunden, addera här till ett genuint...

Just nu är Alba August aktuell i filmen Stockholms blodbad, och snart äntrar hon teaterscenen samtidigt som hon jobbar med...

Malin Åkerman och David Hellenius spelar huvudrollerna i filmen Ett sista race. Filmen tar oss med på en hårresande biljakt...

populära inlägg

Vår webbplats använder cookies. Läs mer om vår användning av cookies: Integritetspolicy