Felix Herngren har många yrkestitlar: skådespelare, regissör, producent, komiker, kreativ chef och delägare i ett produktionsbolag. Han är rastlös och älskar att jobba. För vår reporter Monika Agorelius berättar han om när han fick skäll av sin teaterlärare och fick feeling och om vad han tycker är sjukt jobbigt. FOTO: TV4

När INRIKES möter upp med Felix via Zoom ser han glad och pigg ut, med något nyfiket i blicken. Han har på sig en grå T-shirt och håret är lite rufsigt. Han gestikulerar när han pratar och då skymtas emellanåt ett stort armbandsur på vänster handled. Bakom honom syns en vit vägg smyckad med en stor inramad bild på en lejonhona som ligger och vilar i sanden. Felix befinner sig på Mallorca där han för tillfället bor tillsammans med hustru och de yngsta i barnaskaran.

– Vi flyttade hit för ett och ett halvt år sedan, men jag åker fram och tillbaks till Sverige en del för att jobba, berättar han. Jag skriver härifrån och jag kan även sköta telefonärenden och möten när jag är här. Vi har alltid gillat Mallorca. För ett par år sedan var vi här på semester och då kände vi att vi ville testa att bo här. Det är lätt att resa tillbaka till Sverige och det finns en svensk skola här, så det fungerar bra för barnen. Jag älskar havet och bergen. Jag springer mycket och min fru spelar mycket tennis. Det är en mycket internationell ö och Palma är en fin stad. Det är inte så mycket brottslighet här och människorna är trevliga. När Felix får frågan om han pratar bra spanska skrattar han till, rufsar sig lite i håret och svarar: – Jag började en nybörjarkurs, men efter några veckor hade jag ett filmprojekt som låg över mig som en blöt filt och jag kände att jag inte kunde sitta och plugga spanskaglosor när jag ska skulle skriva klart ett manus. Så jag hoppade av. Jag är sämst i familjen på spanska, men jag förstår en del. Jag hoppas att jag ska lära mig spanska ordentligt så småningom.

Jag hankar mig fram med hjälp av mimspel och italienska och franska stödord. Felix är oerhört kreativ vilket han säger beror på att han är så rastlös och tycker att det är roligt att arbeta. Han debuterade som skådespelare 1990 i komediserien S*M*A*S*H, under regi av brodern Måns Herngren och Hannes Holm. Samma år började han regissera reklamfilmer och genom åren har han skapat hundratals framgångsrika och prisbelönta reklamfilmer. Som filmmakare, manusförfattare och skådespelare är han välkänd för TV-serier och långfilmssuccéer som till exempel Solsidan, Folk med ångest, Hundraåringen och Bonusfamiljen. Nu är Felix TV-aktuell med dokumentärserien UFO-mysteriet, som visas på TV4 och TV4 Play.

Serien är intressant och underhållande på samma gång, och undertecknad gissar att det måste ha varit ett jätteprojekt. – Ja herregud, säger Felix och skrattar. Jag har inte jobbat så mycket med den här typen av program tidigare. Jag arbetar just mest med att skriva manus och karaktärer och sådant. Det var ett enormt arbete med UFO-mysteriet. Det var tur att jag inte fattade vilket stort projekt det skulle bli när vi satte igång, för då hade jag kanske inte hoppat på. Men det har varit fantastiskt kul.

Varför tror du att vi människor är så intresserade av att det kanske finns liv i yttre rymden?

– Vi vet ju väldigt mycket om vår jord och hur den funkar, men vi vet väldigt lite om mikrokosmos och makrokosmos. Det är ju ett mysterium och jag förstår att folk söker svar på olika sätt. Det är intressant att religion ligger lite nära UFO:n i olika UFO-rörelser, för det blir som ett mysterium i hela vårt medvetande och vi ställer oss frågan ‘varför finns vi till?’ och vi undrar och fantiserar om hur universum ser ut.

Vad var det mest spännande ni filmade?

– Jag trodde innan att det mest spännande skulle vara att intervjua vetenskapsmännen och de som har specialkunskaper. Vi intervjuade bland annat en man som heter Chris Mellon, före detta högt uppsatt militär som har jobbat länge på Pentagon. Men de mest spännande mötena var med människorna som har sett saker. Det var det mest intressanta och lite omvälvande för mig. Människor som uppenbarligen är normala men som har sett saker, och som ofta har sett det tillsammans med andra vittnen – de mötena har gjort stort intryck på mig.

Det måste ha varit svårare ör de som sett UFO:n ensamma, utan andra vittnen.

– I serien har vi med en man som heter Tommy. Han bor i Greve i Skåne. En kväll för
drygt tio år sedan när han gick ut och skulle fylla på vedkorgen vände han sig om och såg en typ av farkost som var bakom honom. Det flög fram helt ljuslöst och han upplevde att det tittade på honom under några sekunder. Han kunde inte uppfatta om det var tio meter stort eller flera kilometer stort. Det var enormt, och han sprang in och skrek på sin fru som hann se det precis när det försvann upp i skyn. Han var i princip ensam och har slagits med det mentala att ha upplevt en sån här sak själv och blivit ifrågasatt. De man träffar som har sett saker ihop med andra har det mycket lättare att förhålla sig till det, även om det blir nog svårt för dem att förstå vad de sett.

Hoppas du att UFO-mysteriet ska skapa debatt?

– Jag hoppas att det kan ta bort lite av stigmat kring UFO-frågan. För det är ju en vattendelare. Jag märker när jag pratar om det med vänner. En del tycker att det är superspännande och intressant och andra märker man på blicken att det här tycker de är helt galet. Det gör ju att de som sett saker vågar inte prata om det. Och den vetenskapliga communityn måste också bli lite mer öppna för såna här frågor. När vi ringde runt till universiteten och försökte få tag på astronomer att intervjua så var det många som tackade nej. Vi fick inte ens spela in på Stockholms universitet för att de tyckte att det var oseriöst. Det där är lite sorgligt, när vetenskapen inte ens är intresserad av att diskutera. Det är mycket öppnare i andra länder, som USA, Storbritannien, Spanien och Frankrike. Det ska bli intressant att se hur det utvecklar sig med de amerikanska visselblåsarna framöver.

Din karriär är oerhört imponerade. Du är inte bara oerhört rolig som komiker och skådespelare, du gör så mycket mer ; skriver manus, regisserar och producerar. Blir det inte trixigt att göra så mycket på samma gång?

– Det är lite trixigt att göra många saker ibland men jag tycker att det är kul. Även om jag har ett finger med i lite olika syltburkar så är det ändå så att jag arbetar tillsammans med en massa oerhört duktiga medarbetare. Jag har varit bra på att nosa upp människor som är lite bättre än vad jag själv är, sen jobbar vi ihop. Och det är en av mina styrkor, att jag har varit orädd för att ringa folk som jag tycker är riktigt duktiga. När jag gör bra saker ihop med andra så får jag ännu roligare på jobbet. Jag är ingen kontrollmänniska. Jag är väldigt mån att det som kommer ut ska vara bra och intressant, men det behöver absolut inte bli exakt som jag tänkt det. Det viktigaste är att det blir roligt. Jag tror att när man regisserar saker så blir slutresultatet bättre när man ger folk frihet och inspirerar dem genom att putta dem lite åt rätt håll så att man känner att det följer den vision som fanns från början. Men jag är absolut inget kontrollfreak. Jag tycker tvärtom att det blir väldigt tråkigt om en person ska bestämma allt på en inspelning.

I till exempel Solsidan jobbar du med skådespelare som är naturligt väldigt roliga och ni känner varandra väl efter att han har jobba t tillsammans så mycket, innebär det att det blir mycket improvisation i dialogerna?

– Det finns ju manus på allt, men när jag regisserar så kan jag säga ‘nu släpper vi manus lite här’ och då improviseras det. De flesta av oss är ju komiker i botten som ofta skriver eget material och tycker om improvisation. Så det blir alltid ett par tagningar som är improviserade. Och ganska ofta så kommer det med flera repliker från de tagningarna, för det blir något speciellt när man börjar improvisera. Skådespelarna som ska lyssna på en vet inte exakt vad man ska säga så lyssningen blir bra. En stor del av humormotorn handlar ju om vem som lyssnar på saker och tar emot det man säger. Och kör man då bara de skrivna replikerna, som kan vara jättebra, då vet man vad som ska säga men det blir ett annat motspel.

När upptäckte du att du var rolig?

– Det var när jag var med i en barnteatergrupp när jag var liten. Den hette Vår teater och låg i Fältöversten i Stockholm. Där gick jag från att jag var bara 6-7 år och när jag var i 14-årsåldern gjorde vi en pjäs Den inbillade sjuke av den franske dramatikern Molière. Jag spelade huvudrollen. Vi hade repeterat i ett halvår ungefär och ingen hade skrattat. Jag visste nog inte ens att det var en komedi. På premiären började många i publiken att skratta när jag spelade och så kände jag ‘okej, det här är tydligen roligt’. Jag kände då för första gången att jag hade lite funny bones, som man brukar säga. På första föreställningen blev jag så glad över att publiken skrattade att jag började improvisera på scenen. Det var inte populärt hos de andra skådespelarna som hade sina repliker, och de inte visste vad som hände när jag gick från manus och började spexa. Efteråt fick jag en utskällning av teaterfröken. ‘Felix, så där gör man inte!’ Jag fattade inte, ‘varför då?’ Hon sa till mig att jag var så pass duktig att jag skulle kunna bli skådespelare men att jag var tvungen att lära mig att anpassa mig till gruppen. Alla andra fick beröm men jag fick en utskällning. Hon var hård, men hon hade ju rätt. Det var den upplevelsen som gav mig feeling att satsa på att bli komiker.

Som rolig kille blev du väl poppis hos tjejerna också.

– Nej, säger Felix och skrattar. Han dricker en klunk vatten och fortsätter: – Både jag och många andra manliga komiker vet att man blir väldigt bra kompis med tjejerna om man är rolig, men man får ju inte hångla eller ligga. Det får de tuffa, farliga killarna göra. Tyvärr.

Du och hela din familj är oerhört kreativa . Pratar ni jobb hemma eller är det för bjudet att snacka jobb runt middagsbordet?

– Min fru Clara och jag jobbar ihop och vi pratar mycket om manus och olika projekt och sånt. Hon jobbade bland annat med UFOprogammet och det var jättekul. Iris min dotter som är 13 har spelat min dotter i Solsidan i alla år. Det blir en del jobbprat.

I en familj med fanatiskt kreativa människor, med din hustru Clara , dina barn och så klart lilla syster Moa och storebror Måns; blir det konkurrens mellan er?

– Nej. När jag var yngre kanske. Min brorsa Måns började ju med film och TV och sånt där redan i mitten på 80-talet. Jag är två år yngre och växte upp bredvid honom och såg hur bra det gick för honom. Jag kan inte säga att det var konkurrens, men jag kände kanske en viss press på att ‘hur ska jag lyckas med det här?’ med tanke på att han lyckades så bra. Men Måns har alltid var väldigt gullig och bjudit med mig, visat och förklarat. Alla i familjen är glada över varandras framgångar på olika sätt. Det är ju faktiskt bara kul. Någonstans är det också så att om min brorsa gör en bra serie så stänker det lite på mig också. Min syster skriver sjukt bra böcker och är en bra manusförfattare. Vi får alltid glädje av det de andra i familjen gör.

Du är bra på att få andra att skratta , men vad får dig att skratta?

– Min fru. Hon är jäkligt rolig. Hon skämtar mycket med mig och barnen. När det gäller komiker så är Sacha Baron Cohen en favorit. Han är fruktansvärt kul, jag älskar den typen av humor som Borat väldigt mycket. Han är fantastisk.

När man jobbar som komiker får man inte vara rädd för att göra bort sig, eller hur?

– Nej, tvärtom. Man måste göra bort sig. Det är jätteviktigt. Det är därför inspelningsplatsen måste vara trygg och man måste känna att det är okej att göra bort sig och dra ned byxorna på sig själva stup i kvarten under tagningar. Det är jätteviktigt. Annars blir det inte roligt.

Du måste vara tuff som vågar att göra bort dig.

– Jag är en ganska känslig person som tycker att det är sjukt jobbigt att göra bort mig privat. När det gått en tid och man fått perspektiv på olika händelser i livet, då kan man skratta åt det. Men man blir inte immun mot pinsamma känslor bara för att man jobbar med humor.

Vad inspireras du av när du skriver komedier?

– Jag inspireras av riktiga situationer som jag, min familj och folk i min närhet hamnar i. Jag antecknar sällan något, men när jag väl börjar skriva manus eller skapar karaktärer, då bläddrar jag tillbaks i huvudet på människor jag mött och saker jag varit med om.

Vad får du driv ifrån? Du jobbar oerhört mycket.

– Man måste ju ha någonting att göra, liksom. Sysselsätta skallen med. Jag är väldigt rastlös av mig.

Hur ser framtiden ut, vad jobbar du med just nu?

– Jag håller på med nya avsnitt av Solsidan som vi ska filma nästa år. I höst ska jag jobba med ett nytt projekt som inte är officiellt ännu. Jag har gjort en krimserie som heter Jana – märkta för livet som börjar på Prime Video i april, tillsammans med Henrik Björn som gjort bland annat Jordskott. Serien är baserad på Emelie Schepps roman.

Har du någon dröm yrkesmässigt som du vill genomföra?

– Jag tycker väldigt mycket om att jobba i Sverige och på svenska men jag skulle någon gång vilja prova att jobba på engelska, i Storbritannien eller USA. Att får göra humor ihop med Sacha Baron Cohen vore en dröm.

3 SNABBA Ser på TV: Dokumentärer och nyheter. Gillar Apple-serien Constellation med Noomi Rapace och serien om Truman Capote på HBO. Favoritpodd: Jag gillar Alex & Sigges podcast. Bästa musiken just nu: När det gäller musik är jag inne i en Amy Winehouse-period. Hennes musik är sjukt bra.

FELIX HERNGREN
Ålder: 57.
Yrke: Skådespelare, regissör, producent och komiker. Kreativ chef och delägare i produktionsbolaget FLX.
Familj: Hustrun Clara, manusförfattare och producent, sex barn, ett bonusbarn och två barnbarn.
Bor: Mallorca, Spanien och Stockholm.
Karriär i korthet: Debuterade som skådespelare 1990 i komediserien SMASH, under regi av brodern Måns Herngren och Hannes Holm. Samma år började Felix regissera reklamfilmer och har genom åren skapat hundratals framgångsrika och prisbelönta reklamfilmer. Han är välkänd för TV-serier och långfilmssuccéer som Solsidan, Folk med ångest, Hundraåringen och Bonusfamiljen.
Aktuell: Dokumentärserien UFO-mysteriet på TV4 och TV4 Play samt Jana – märkta för livet på Prime Video.