Vi lär AI att tala, tänka och trösta som oss. Men kan en algoritm bär a vår sorg? Oliver Li är prästen som forskar på vad som skiljer et samtal från ett möte och en människa från en maskin.
BILD AI
AI har börjat skriva böner, hålla andakter och föreslå tröstens ord. Men i Forsa kyrka i Hälsingland är det fortfarande en människa som står vid altaret.
– AI blir allt bättre på att låta som oss. Men just därför måste vi fråga oss: vad är det egentligen som är så särskilt med att vara människa? Oliver Li är präst i Hälsingland och forskare i religionsfilosofi vid Uppsala universitet. I sin forskning har han följt hur människor allt oftare relaterar till AI – som hjälp, sällskap och ibland till och med som en tänkt partner. Han fascineras av utvecklingen men drar en tydlig gräns:
– Det finns ingen hemma. Du kan få svar, råd, kanske till och med tröst. Men det finns inget
”du” där. Och det är just det vi längtar efter – ett du-möte, inte bara funktion.
Han refererar till artikeln Yearning for a You av kollegan Amanda Lagerkvist – en text som sätter fingret på varför relationer kräver mer än rätt svar. I själavården, påpekar han, sker mycket av det meningsfulla i det som inte går att förutsäga i gråten, tystnaden, frustrationen.
– Det är så lätt att reducera möten till informationsöverföring. Men relationer är ju inte logik.
De bär, de skaver, de klingar och återklingar. Han berättar om begravningssamtal där sorgen ibland tar sig uttryck långt bortom det talade ordet. Hur kroppsspråk, blickar och stämningar formar rummet. Och han frågar sig: kan AI alls uppfatta det?
Att se AI som en spegling snarare än som en ersättare tycker han är en fruktbar väg. Han lyfter filosofen Shannon Vallor som i boken The AI Mirror föreslår att vi betraktar tekniken just så: som något som visar oss vissa sidor – men inte alla.
En AI kan hjälpa att formulera en bön. Men vad händer när någon ber den? Kan den fyllas med andligt
innehåll? Samma sak gäller med en bönebok… orden måste väckas till liv.
– Då blir frågan: vad speglas inte? Och vad händer om vi börjar glömma det?
Samtidigt är han inte teknikfientlig. Han menar att man skulle kunna använda AI som bollplank i tankearbetet, och ser möjligheter i att använda det exempelvis som träningsredskap för självrannsakan eller i skrivandet av bön.
– En AI kan hjälpa att formulera en bön. Men vad händer när någon ber den? Kan den fyllas med andligt innehåll? Samma sak gäller med en bönebok…. orden måste väckas till liv. Men därifrån till att låta en AI leda en konfirmandträff är steget långt.
– Tänk dig ett konfaläger: är det viktigaste att förmedla information? Eller handlar det om att umgås, skapa tillit, känna gemenskap till varandra och till kyrkan? Tekniska ärenden i ett kyrkoråd, där skulle AI
kanske kunna bidra, medger han. Men inte när det handlar om det som sker mellan människor, vilket också är skälet till att han är kluven till självhjälpsappar och digitala andakter.
– Tron är ofta något vi delar. Den bärs i det kollektiva. Appar kan bli ett första steg men de
fångar inte allt. Att AI kommer in i kyrkan är inget han tvivlar på. Precis som tryckpressen, orgeln och ljudanläggningen kommer också AI hitta sin plats. Frågan är vad vi gör med den.
– Vi behöver fundera över våra egna roller i gemenskapen. Vad AI inte fångar och vad vi vill att en kyrka ska vara. För när vi speglar oss i tekniken ser vi också vad som inte syns – och det säger kanske allra mest.
