Ernst Billgren är en rastlös mångkonstnär som alltid har många järn i elden. Just nu gör han bland annat mattor i Indien, statyer i Thailand och scenografi på Dramaten. I april är det dessutom premiär för den omtalade konstutställningen på Nationalmuseum där den färgstarka och folkkära konstnären i vanlig ordning tar ut svängarna rejält. Bland annat har han målat sin alldeles egen version av det klassiska konstverket Karl XII:s likfärd.

Jag hade helt fria händer med vad jag skulle måla. Utställningen har temat ‘nya minnen’ som kanske ser lite gamla och antika ut men det är nya minnen jag målat.

Ernst Billgren har en pigg och nyfiken uppsyn när INRIKES möter upp via Zoom. Han befinner sig i sin konstateljé i centrala Stockholm, omringad av färgstarka tavlor. Det är här han trivs allra bäst. Här kan han sitta från morgon till kväll och skapa, glömma tid och rum.

– Det finns ingen vanlig vardag i mitt liv, säger han med ett leende. Jag kan gå upp när jag vill och göra vad jag vill. Det är ju fördelen med att arbeta ensam. I vår är det i och för sig lite annorlunda, för jag arbetar med några projekt där jag ingår i ett team och då finns det lite tider och sådant att passa.
Ernst har i skrivande stund fullt upp med de sista förberedelserna inför en stor utställning på
Nationalmuseum i Stockholm. Utställningen bär titeln Ernst Billgren – nya minnen. Här utmanar han konstvärldens oskrivna lagar och outtalade förväntningar med verk som kombinerar traditionella konsthistoriska motiv med populärkulturella referenser och kitsch. Han refererar lekfullt till klassiskt måleri. Bland annat har han gjort egna tolkningar av verk i museets samlingar, som den välkända målningen Karl XII:s likfärd. Andra verk påminner om landskap och djur- och stillebenmålningar från barocken.– Jag hade helt fria händer med vad jag skulle måla. Utställningen har temat ‘nya minnen’ som kanske ser lite gamla och antika ut men det är nya minnen jag målat. Jag har bland annat gjort en förbättrad version av det välkända konstverket Karl XII:s likfärd, där han flyger upp från båren. För allt det där med att han skulle ha burits på en bår det är ju bara på hitt, så jag fortsatte den traditionen. National
museum har inga bra verk av Bruegel den äldre så jag har målat två nya.

Ernst berättar att han varit med och planerat allt i samband med utställningen.– Jag är ju scenograf på film och teater och liknande och jag gör ofta utställningar också som scenograf. Så det jag gör på National museum föreställer en utställning på National museum ifall du förstår vad jag menar. Jag
tänkte mig hela utställningen hur den skulle se ut. Jag föreställde mig ett tjeckisk lantsortsmuseum på 70-talet med ganska dammiga krackelerade målningar. Jag hade gärna velat ha sådana där små gummor som sitter på pallar och man inte riktigt vet om de är döda eller levande. Jag har förresten gjort en pall som heter Nationalpallen och som kommer till utställningen.

När Ernst arbetar internationellt får han ofta höra kommentarer om hans konst inte har en typisk nordisk stil, att den ser mer syd amerikansk ut.

– Min konst har någon slags folklig ton som känns gemensam över hela världen, och jag gillar intensiva färger. Min stil är ‘much is more’ mer än den traditionella bleka nordiska. Men nordiska djur är min grej. Jag har alltid hållit mig till de nordiska djuren, jag målar inga giraffer eller tigrar. Redan under studietiden märke Ernst att alla konstnärer försökte göra så originell och personlig konst som möjligt och då tänkte han att han ville göra så vanlig konst som möjligt – bara för att vara tvärtemot.

– Då tog jag reda på vad det vanligaste var i svensk konst och det var just landskap och djur. Ernst går ofta sin egen väg och han gillar att ifrågasätta. Han har alltid gått sin egen väg, även när det ansetts som udda och annorlunda.

– När jag gick i småskolan så hade de andra eleverna matte och svenska och sådant där och jag satt och ritade. Lärarna var väldigt missnöjda med det, men nu är det ingen som klagar längre. Ernst intresse för studier kom först när han hördes talas om gymnasieskolan Södra Latin i Stockholm, då skolan hade en kulturell profil. Han kom då i gång med skolarbetet och höjde sina betyg så mycket att han kom in på den ut bildning han ville. Några år senare, på 80- talet studerade han på konsthögskolan Valand i Göteborg och det var även då han slog igenom som konstnär.

– Jag lärde mig inte ens läsa i småskolan men nu har jag ändå gett ut tio böcker och är professor. Det hade nog förvånat en och annan lärare väldigt mycket. Jag var sämst inte bara i klassen utan i hela skolan. En dag tog jag med mig några fåglar som jag ritat hemma och visade min lärare och hon sa naturligtvis ‘dom där har inte du gjort’. Men Ernst har aldrig låtit sig avskräckas utan har gått mot strömmen, men nu säger han att han sedan 20 år tillbaka snarare utgör strömmen.

– Jag sitter i alla uttagningsnämnder och stipendienämnder, jag är konstakademiledarmot och sådant där. Så det som var alternativt blir normen efter ett tag. Nästa generations plikt är väl att bryta mot mig och det som är strömmen idag så att säga.

Hur ser ut på AI, som ju verkar tar över kreativiteten?

– Konstvärlden är säkert oroliga men för egen del är jag inte det. Vi kan inte stoppa utvecklingen. Jag tycker att framtiden är intressant och spännande. Jag har aldrig haft en dator så jag står vid sidan om och iakttar den verkligheten på avstånd. När AI kom och folk kopierade konst, gjorde jag ett samarbete med filmmakaren Tomas Alfredson där jag bad honom att hitta på alla bilder jag skulle måla till en utställning. Så jag jobbade motsvarande AI fast analogt så att säga. Kan man försörja sig som konstnär i framtiden?

Jag kikar alltid framåt. Jag ser mig själv som en forskare som skapar något och sedan studerar hur utfallet blir. Åsikter är ett trubbigt vapen att forska med. En forskare som har åsikter innan de börjat är ju ingen
bra forskare

– Människor har gjort konst i alla tider men det är först de senaste hundra åren som vi sett den konstnärsroll vi har idag. Jag undervisade i många år på konstakademierna i Helsingfors och i Oslo och jag diskuterade nästan aldrig hur deras saker såg ut för det kändes inte som att det spelade någon roll, för konst kan se ut hur som helst. Däremot frågade jag ‘vad ska du ha konstverket till?’, ‘fungerar verket?’, men de hade inte ställt sig den frågan tidigare. Jag tycker att det är viktigt att man frågar sig vad
vill man uppnå med sin konst och vad man vill ska hända. Är det här ett bra verk? För mig är det lite som att fråga ‘är den här skruvmejseln bra’, svaret bli det beror på ska du ha den till. Ska du slå in spik med är den värdelös men ska du skruva in en skruv så fungerar den utmärkt.’
För mig är bra eller dålig konst olika beroende på vem mottagaren är. Det har varit tabu att ställa sig frågan vem mottagaren är, konstnärer har bara frågat sig själva vad de vill skapa. Men om du gör skor eller korv bara till dig själv så kommer du till slut att ha väldigt många skor eller korvar hemma. Men om du gör skor eller korv som intresserar andra så kanske du kan få ett större genomslag. För mig är det en väldigt enkel logik så det är ju egentligen ingen gåta. Det handlar bara om att ha en annan syn på
vad en konstnär är för något.

Du nämnde tidigare att du inte har en dator. Hur gör du då när du skriver böcker?

– Jag skriver för hand. Jag skriver med millimeterstora bokstäver i en anteckningsbok och så får någon annan stackare försöka tolka det.
Jobbar du med det dagliga i ditt företag, som bokföring och ekonomi?

– Jag har ingen aning om någonting sådant. Jag har aldrig betalat en räkning i hela mitt liv. Som i skolan, där ville de att jag skulle lära mig en massa annat förutom att rita, men jag är mer som en svetsstråle. Jag gör min grej och sedan får världen göra som de vill runt omkring mig. Jag tror att Duplantis hoppar väldigt mycket stavhopp, han kan ju inte hålla på med en massa andra grejor om dagarna. Min hustru
har åkt på allt med det elektriska, hon är en modern människa som har dator.

Du är ett välkänt ansikte och syns ofta i media och TV. Är kändisskapet ett problem för dig?

– Nej. Det är en viktig färg på paletten, att folk har ett förhållande till det man gör, att det finns en kontext. Jag ser mig som en figur som skickas ut i olika sammanhang och utsätts för olika saker och så får vi se vad figuren gör i den här i de olika situationerna. Jag utsätter mig hela tiden för nya utmaningar och tänker hela tiden att ‹det här kommer att gå åt skogen’. Men det är intressant för mig att anta mig utmaningar, det driver mig framåt.

Av allt du skapat genom åren, finns det något du är mer stolt över än något annat?

– Nästa. Men vad det blir vet jag inte än. Jag kikar alltid framåt. Jag ser mig själv som en forskare som skapar något och sedan studerar hur utfallet blir. Åsikter är ett trubbigt vapen att forska med. En forskare som har åsikter innan de börjat är ju ingen bra forskare.

Med blicken mot framtiden, vad ska du göra härnäst?

– Jag har en bok att skriva. Den kanske kommer att heta 37 saker du inte visste om konst. Det är inte riktigt klart ännu, för jag vet inte om det blir exakt 37 eller ej.

ERNST BILLGRENSSMULTRONSTÄLLEN I SVERIGE

Om man är konstintresserad rekommenderar jag att man besöker Anders Zorns gård i Mora och Carl Larsson-gården som också ligger i Dalarna. Det är intressant att få lära känna människorna och miljöerna bakom konstverken.” “I Skåne arrangeras ofta konstrundor när konstnärer över hela regionen öppnar sina
ateljéer. Det brukar annonseras ut i media i god tid och man kan under några dagar resa runt och besöka olika ateljéer och utställningar.” “Nationalmuseum i Stockholm är alltid värt ett besök. De har ofta intressanta utställningar. Just nu har de en utställning med konst av den franska Pierre Bonnard som jag
rekommenderar.

ERNST BILLGREN
Ålder: 67 år.
Bor: Södermalm i Stockholm.
Yrke: Konstnär och författare.
Familj: Hustrun Julia, hunden Chips och två vuxna barn – Sigge och Elsa.
Aktuell: Konstutställning på National museum, 10 april – 28 september. Scenograf för pjäsen Gertrude Stein, Gertrude Stein, Gertrude Stein som i vår går upp på Dramaten i Stockholm