LEIF GW PERSSON – VÄNTAR I JAKTTORNET

Det är en vacker höstdag i oktober när jag tar cykeln till Leif GW Persson kontor i Solna. Rummet vi möts i ligger högts upp i byggnaden med utsikt över en vik i Mälaren. Ljuset flödar in från de stora fönstren, på vägarna hänger massor av tavlor och konstverk varav några porträtt av författaren och kriminologen själv. Jag får veta att han har sin bostad i en annan lägenhet i samma fastighet, så han behöver inte ta många steg för att ta sig till jobbet.

Det är jaktsäsong, och vi pratar jakt. När Leif inte är hemma i Solna tillbringar han gärna tiden på en gård i Sörmland. I den före detta fyrahundra kvadratmeter stora förvaltar- bostaden tillhörande Elghammars gård har han sitt andra hem. I anslutning till gården finns cirka 2 200 hektar jaktmark med både kron- och dovhjort, älg, rådjur, massor av vildsvin, olika sorters fåglar samt mufflonfår.

– Det är framför allt där jag jagar nuförtiden. Jag åker sällan bort om det inte är till grannen som ligger vägg i vägg med min gård. Där var jag i förra veckan och jagade fågel, säger han. Leif berättar att han numera har svårt att gå och att han därför ägnar sig allt mindre åt sitt stora intresse. När det väl blir av sitter han främst i jakttornet och väntar på att bytet ska komma mot honom så att han kan avlossa skottet.

– Jag går numera aldrig i drevet, det skulle inte funka. Men jag kan fortfarande skjuta – om jag får tid på mig. Tidigare i livet har jakt upptagit en stor del av Leifs liv. Under en period jagade han uppskattningsvis etthundrafemtio dagar om året, trots att han samtidigt hade ett heltidsjobb.

– När jag arbetade på universitetet brukade jag åka ned tidigt på morgonen och jaga innan jobbet. Sedan blev det en stund till på kvällen innan det blev hemfärd till familjen. Det blev inte så mycket sömn då, men numera fixar jag inte det längre.

Vi pratar om ett annat stort intresse: mat och dryck. Att Leif tycker om vällagad mat och goda drycker är ingen hemlighet.

– Det syns ju också, säger han, klappar sig på magen och ler.

Innan pandemin körde han med något som han kallade nyttiga perioder för att det inte skulle bli alltför mycket av det goda. Under tjugo års tid höll han sig totalt nykter halvårsvis – från jul och fram till sommaren. Det var hans arbetsperioder under vilka han satt och skrev sina böcker.

– När pandemin kom blev det lite rörigt och jag fick inte ro att skriva, så jag tröstade mig med lite goda viner, säger han och tillägger att det dock blir allt mindre av den varan nuförtiden vilket troligtvis har att göra med åldern.

Tycker du om att laga mat?

– Jag lagar gärna mat, men det blir inte så ofta nuförtiden eftersom jag har svårt att stå. Det går ju inte att sitta ned med näsan i höjd med spisen. Ska man vara fungerande kock behöver man nästan vara elitidrottsman. Och nu undrar du om jag är bra på det, säger han och svarar direkt på sin egen fråga:

– Ja, det är jag, när jag väl lagar mat. Jag kan till och med laga suffléer, så det är inte där det brister utan det är att jag har svårt med fysiken.

De gånger han ställer sig vid spisen blir det av naturliga skäl ofta viltkött.

 

Leif GW Persson

 

– Det är både gott, smakrikt och naturligt. I mycket annat kött har de i en massa penicillin och tillväxthormoner med mera. Vilda djur äter det som naturen erbjuder och det märks på smaken. Och så har vi hur mycket som helst.

Han lovordar matlagning av köttfärs.

– Jag är väldigt förtjust i både hamburgare och korvar, och det går alldeles utmärkt att göra sådant på vilt. Av köttfärs går det dessutom även att göra alltifrån kåldolmar till pannbiff.

När det bjuds in till storjakt hemma på gården brukar de dock hyra in personal som tar han om måltiderna.

– Driver man jakt är det bäst fokusera på den uppgiften och inte hålla på med det praktiska runt omkring.

Leif är delägare i ett varumärke som saluför just viltkött – Svenskt Gårdsvilt. Grundidén med den verksamheten är att ett antal större gårdsägare har gått samman för att få avsättning för de djur som de fäller under jakten.

– Traditionellt har jägarna själva konsumerat det viltkött som de bär hem. Men nu är det så viltrikt i landet att det skapas ett ganska stort överskott av kött. Då försöker Svenskt Gårdsvilt samla in och få ut det i den vanliga handeln till konsumenterna.

Inom sortimentet finns bland annat kött- bullar och hamburgare, men även grytbitar och stek. Han förklarar att dessa produkter är miljövänliga på ett helt annat sätt än sådant som kommer från slakteriindustrin, vilket också är en del av grundtankarna i företaget.

“I sällskap med hustrun är de bästa middagarna. Enbart hon och jag. Vi går ut ett par gånger i veckan och en av favoriterna har blivit en ny, alldeles utmärkt kvarterskrog här i Solna – Sardin.”

LEIF GW PERSSON

 

– Rent allmänt tycker jag att det är självklart att man tar vara på sådant som naturen erbjuder. Viltkött är en gåva från naturen, precis som svamp och bär. Sedan några år tillbaka har den matglade kriminologen även tagit fram vin under det egna vinvarumärket GW:s Röda, GW:s Vita, Rosé samt Bubbel, som har blivit enormt populära.

– Jag säljer mer så kallat kändisvin än alla andra kändisar tillsammans, säger han och ler lite nöjt. Räknat i Systembolagets priser till konsument säljs vin för ungefär en halv miljard per år under mitt varumärke, och det är ganska mycket.

Han förklarar att svårigheten med att skapa ett så kallat kändisvin är att få tag i bra vin som inte är för dyrt.

-Min roll är att vaska fram viner som funkar. Det är lätt att hitta ett fenomenalt rött eller vitt vin om det får kosta. Men ska du sälja ett kändisvin är idealet att det ligger max runt hundralappen per flaska. Och boxvinerna är ännu billigare.

Leif är själv högst delaktig i processen att prova ut vilka viner som fungerar och att fatta det slutgiltiga beslutet. Innan det första röda vinet lanserades provade de runt tvåhundra märken innan de kom fram till ett som var tillräckligt bra och prisvärt. Detta fungerar fortfarande och de är nu inne på sjätte året.

– Jag skulle inte drömma om att sätta min bild på något som jag inte dricker själv. Sådant är jag väldigt noga med.

Efter att ha pratat en stund om vin går samtalet in på cocktails. Dricker kriminologen några andra starkvaror än nubbe?

– Jag tycker om Negroni, säger han, reser på sig, går fram till kylen och tar ut några flaskor. Det är viktigt med råvarorna. Ginen är en Tan- query No 10 och som vermouth använder jag Carpano Classico. Campari är campari, säger han och framhåller att dryckerna måste vara kalla när de hälls i glasen.

– För det där med att blaska med is ska man helst undvika.

Vart går du och med vem, när du går ut och äter?

– I sällskap med hustrun är de bästa middagar- na. Enbart hon och jag. Vi går ut ett par gånger i veckan och en av favoriterna har blivit en ny, alldeles utmärkt kvarterskrog här i Solna – Sardin. I övrigt framhåller han gärna Bobergs

Matsal som ett ställe med mycket bra luncher och Franzén som sanslöst bra, men det kostar det därefter.

Innan vi avslutar vårt samtal tar vi med anledning av regeringsskiftet ett litet snack om det ämne inom vilket Leif är expert och som var en av de hetaste frågorna i årets valdebatt, nämligen gängkriminaliteten och pro- blemet med skjutningarna. Kommer den nya regeringen att få bukt med problemen?

 

 

– Nej, det har jag svårt att tro. De är inne på samma åtgärder som den förra regeringen och det har bevisligen inte fungerat något vidare. Det är en knepig fråga. De personer som detta handlar om är inte så många, men verkar mer eller mindre ointresserade av vad som händer om de skulle åka dit. De lever i en miljö där risken är hög att de själva blir skjuta om de inte agerar. Och då är det inte hela världen att hamna på kåken i några år. Då överlever de i alla fall.

Han menar att kunskapen i Sverige brister för att det ska gå att komma åt den organise- rade brottsligheten. Polisen hamnar hela tiden i resurskrävande utredningar, så de hinner inte samla in tillräckligt med data om de personer som detta berör för att kunna förebygga och ha möjlighet att sätta dem bakom lås och bom innan de hittar på alltför mycket djävulskap.

– Danskarna har varit mycket bättre än vi på det här. De har en annan nivå på sin underrättelseverksamhet. Egentligen är de ju inga märkvärdiga motståndare, inga mäster- brottslingar direkt, så det borde ju gå att hitta en lösning.