Helena af Sandeberg gör gärna roller där kvinnorna bryter mot samhällets bild av hur kvinnor ska vara.
– Det är viktigt att skildra alla kvinnor, inte bara dem som är starka och duktiga för bredda bilden, säger hon. Just nu är hon aktuell som Bella i pjäsen Gasljus som i vår spelas på Stockholms Stadsteater. Pjäsen hade urpremiär i London 1938, men är på många sätt lika aktuell i dag som då eftersom den skildrar en kvinna som utsätts för psykisk misshandel av sin make.
Foto: Mathilda Rahm
Vi möts vid sceningången till Stockholms Stadsteater och klickar direkt, skådespelaren Helena af Sandeberg och jag. Inne i logen kryper hon upp i soffan och sitter avslappnat med korslagda ben under hela intervjun. Hon har nära till skratt och samtalet handlar om både högt och lågt, jobb och privat. Tillsammans kommer vi över- ens om att lämna dejtinglivet utanför. Det finns så mycket annat som just nu är mer intressant och relevant att prata om.
Som exempelvis regissören Melody Parkers uppsättning av pjäsen Gasljus på Stockholms Stadsteater som dagen innan vårt möte spelades för första gången inför publik och har premiär nästa dag. Det är visserligen en sanning med modifikation då pjäsen egentligen hade premiär för nästan ett år sedan, i maj 2021. Men på grund av pandemin spelade de då bara inför en publik på åtta personer.
– Det var en av mitt livs märkligaste premiärer. För första gången i min karriär fick jag scenskräck, säger hon och fortsätter. Det blir en sorts jobbig självmedvetenhet när man känner att det inte finns någon riktigt mottagare. Teater ska inte spelas inför åtta personer i en salong som är gjord för trehundra. Det var absurt, men värt det. Vi kände att teatern ville visa att kulturen finns kvar och att vi finns här trots pandemin.
MANIPULERAD VERKLIGHET
Gasljus är en klassisk thriller skriven av den brittiske dramatikern Patrick Hamilton och hade urpremiär i London 1938. Mest känd är den som filmversion med Ingrid Bergman i huvudrollen samt för att den har gett namn åt begreppet gaslighting, det vill säga manipulation av en annan människas verklighetsuppfattning. I Stadsteaterns uppsättning spelar Helena rollen som Bella, en kvinna som manipuleras av sin make Jack, som spelas av Henrik Norlén, och bit för bit bryts ned och tvivlar på sin egen upplevelse och mentala hälsa.
– Det var fantastiskt att få spela inför publik igår, och i vår har vi i princip utsålt! Det är otroligt roligt att känna att publiken är tillbaka. Teater är INGENTING utan publik, säger hon med eftertryck.
Rollen som Bella intresserade henne eftersom det handlar om en kvinna som är utsatt för psykiskt våld.
– Först oroade det mig att pjäsen är gammal och gammaldags samtidigt som vi gör anspråk
“Det var en av mitt livs märkligaste premiärer. För första gången i min karriär fick jag scenskräck”
Foto: Mathilda Rahm
på att skildra psykiskt våld på riktigt. När jag förstod att Melody Parker ville göra ett litet tilllägg i slutet som visar att traumat inte är så en- kelt att komma ur som det skildrades i filmen, kände jag att jag verkligen ville göra det här.
Hon menar att det är en av de saker som gör att teater är viktigt. Det är en gestaltning och inte ett debattinlägg. Rollen som Bella är inte bara intressant, den är också jobbig och gör att Helena ibland mår dåligt.
– Jag är på scenen i princip hela tiden och alla andra säger ideligen att jag är dum i huvudet. När man går in i en roll använder man hela sin kropp och vissa roller kan färga av sig och stanna kvar. Efteråt kommer jag på att det är för att jag är för mycket Bella som gör att jag mår dåligt. Eller Anna Karenina, som jag också har spelat.
Foto: Sören Vilks
ATT VÄLJA ROLL
Under sin karriär har Helena gjort i runda slängar ett femtiotal tv- och filmroller och på teatern trettio till fyrtio. Det gör att hon numera kan vara selektiv och välja sådana roller som engagerar henne. En sådan roll är Maloui I SVT:s dramaserie Deg (hösten 2021). Där spelar hon en ensamstående mamma som är på väg att förlora allt när hon av en slump hittar ett rånbyte på 47 miljoner kronor.
– Jag har en förkärlek till att gestalta kvinnor som beter sig på ett sätt som skevar med samhällets bild av hur en kvinna ska vara. Malou är jobbig, statushungrig och inte en särskilt bra mamma, men hon älskar sitt barn.
“Jag och mina kvinnliga kolleger har jobbat mycket på att få en förändring mot att även kvinnliga roller ska få innehålla allt. Och Malou är en sådan. Hon är både bra och dålig, galen och ganska snäll på samma gång.”
Hon är också snäll och kämpar. Jag gillade henne för att hon inte är antingen eller. Hon är både och. Jag vill att man ska förstå trasselsuddarna för att vi har alla en liten del av dem i oss.
I början av karriären – i mitten på 1990- talet – var kvinnokaraktärerna på film mycket snävare medan männens roller ofta hade det stora spektrat och de manliga skådespelarna fick gestalta mer komplexa personer.
– Jag och mina kvinnliga kolleger har jobbat mycket på att få en förändring mot att även kvinnliga roller ska få innehålla allt. Och Malou är en sådan. Hon är både bra och dålig, galen och ganska snäll på samma gång.
EN BRA REGISSÖR
Vi pratar om roller genom åren som har varit extra betydelsefulla och Helena poängterar att de kan ha haft stor inverkan på olika sätt. Från Tomten är far till alla barnen som har gått på tv massor av gånger och blivit en klassiker till Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö som blev hennes filmgenombrott och också fick uppmärksamhet utomlands.
– Miniserien En pilgrims död utifrån Leif GW Perssons trilogi om Palmemordet har också betytt mycket för mig. I den spelade jag och Rolf Lassgård huvudrollerna. Den fick jättestort genomslag med runt två miljoner tittare. Det var en stor roll där min karaktär var misshandlad och samtidigt introvert och ganska olik mig. Jag fick väldigt fin kritik vilket självklart har betydelse. Sedan fick jag en evig vän i Rolf Lassgård.
Hedda Gabler var ett annat starkt kvinno- porträtt och Helenas scengenombrott.
– Den kallas också för kvinnornas Hamlet. Där fick jag ett erkännande som gjorde mig friare. Efter det vågade jag bli oregerlig och det är då man blir bra på riktigt.
Finns det någon drömroll som du ännu inte har gjort?
– Nej, jag har inte någon sådan. Jag har gjort många stora roller och för mig handlar det framför allt om regissörer. Det måste svänga. Utan en bra regissör spelar inte rollen någon roll. Det är roligare att göra en liten roll med en bra regissör än tvärt om. Och jag blir alltid lite kär i regissören, om han eller hon är bra, säger hon och fnissar.
DRÖMYRKE, SKÅDESPELERSKA
Helena var sex år när hon första gången uttalade att hon ville bli skådespelare. Eller skådespelerska, som hon föredrar att säga framför den mer maskulina benämningen skådespelare, som alla språkexperter framhåller är mer korrekt.
– Jag vet inte varför, men jag satt på en äng på landet och alla pratade om vad de vill bli och jag säger då skådespelerska. Jag levde mycket i fantasin och eftersom jag är en orolig själ har jag alltid tyckt om att spela andra.
En av de första roller hon minns är som Lilla My på roliga timmen i tredje klass.
– Det var en extremt passande roll för mig. Liten och arg, jag i ett nötskal, ha ha. Det var då jag förstod känslan av att kunna vara någon annan genom en roll. Jag fick rymma ifrån att vara oroliga Helena och in i tuffa Lilla My som både var stark och glad.
Men att bli skådespelare till yrket kändes avlägset då, även om drömmen hela tiden fanns där. Det var inte förrän hon kom in på teaterlinjen på Södra Latin som det blev mer verkligt.
– Jag kan ibland fortfarande känna att det äroverkligt att jag jobbar på Stockholms Stads- teater när jag ser mitt namn på logen här ut- anför, säger hon och sträcker på sig lite och ler glatt och stolt på samma gång.
LIVET ÄR LIVSFARLIGT
När Helena var tolv hände det som inte får hända. Hennes mamma insjuknade i cancer och dog sex år senare, bara 45 år gammal.
– Det har präglat mig mest av allt i livet och gjort mig till den jag är i dag.
Hon beskriver sig själv som en person med mycket oro och katastroftankar, något som har funnits där sedan tidig barndom redan innan mamma blev sjuk.
– När mamma dog blev det cementerat. Jag hade ju rätt i att olyckan kan komma. Det var hårt när jag var arton – nitton år och skulle ut i livet då mamma precis hade dött. Livet är livsfarligt, och dem man älskar mest dör. Det gjorde mig rädd.
Hon framhåller att man samtidigt har en slags skyldighet att lära av allt som man är med om.
– Jag är otroligt glad i livet och älskar att leva.
Det är den gåvan jag fick av det som hände mig. Jag vet att det kan ta slut fort och det värsta är att inte få vara med. Det blev jag varse tidigt.
En konsekvens av det hon har varit med om är att hon har väldigt lite som är ouppklarat i relationer till andra människor och att hon lever som hon vill.
– Dem jag älskar vet om det. Jag gör de jobb jag vill, har gjort de val jag önskar och skiljer mig när jag inte är lycklig. För jag vet att livet inte är för evigt, vilket en del verkar tro.
Och privatlivet då – hur går det att kombinera jobbet som skådespelare med att vara mamma?
– Jag har just kommit fram till att det inte går ihop. Man gör så gott man kan och det blir en del kompromisser. För mig finns det därför i vissa perioder bara utrymme för barn och jobb, inget annat. Som nu, säger hon och ler igen.
Foto: Sören Vilks
HELENA AF SANDEBERG
Yrke: Skådespelare
Ålder: 50 år
Familj: Barnen Alfred, 16 år och Ava, 8 år Bor: På Södermalm i Stockholm
Aktuell med: Rollen som Bella i Stockholms Stadsteaters uppsättning av Gasljus i regi av Melody Parker.
En av huvudrollerna i Serien Vi i Villa, i regi av Henrik Schyffert, som har premiär på Discovery plus den 7 april. Spelar just nu in Meningen med livet, vilken handlar om modersrollen och Helena har huvudrollen. Serien visas i höst på Viaplay.