Allt jag är och allt jag vill göra är at t sprida min musik säger Oscar Zia till INRIKES reporter Monika Agorelius. Just nu handlar
detta om att leda Melodifestivalen, och vi laddar för final.
TEXT MONIKA AGORELIUS FOTO JANNE DANIELSSON/SVT
Oscar Zia sitter vid sitt köksbord. På den vitlackade bordsytan ligger en stor tejprulle. Oscar gäspar. Han ser rufsig och glad ut. Men lite trött också, vilket inte så konstigt med tanke på att han för närvarande är mitt uppe i arbetet som programledare för Melodifestivalen som går i direktsändning på SVT1 varje lördagskväll med final 12 mars. Det är ett tufft schema med förberedande arbete, repetitioner och sändningar, men Oscar säger att han älskar det. De senaste tio åren har den populära artisten och programledaren medverkat i otaliga TV-program och bland annat tävlat flera gånger i Melodifestivalen som artist.
– så för honom känns det som hemma att gå in i Mello-bubblan igen. Att stå på scenen inför en stor publik är det bästa han vet.
– Du ska inte använda Zoom-videon till något va? frågar han när vi börjar intervjusamtalet. Undertecknad bedyrar att inspelningen
endast ska användas att lyssna på för att kunna skriva artikeln.
– Bra, säger han och börjar genast pilla med den stora tejprullen. Under vårt samtal hinner han riva av bit efter bit, vika, klistra samman, snurra runt fingrarna, snurra av igen och rulla en stor hög av små tejpbollar.
Hur stressigt är det att jobba med livesändningar för en så stor show som Melodifestivalen?
– Det är så klart väldigt stressig och i och med att det är direktsändning så kan ju massor gå fel. Det går inte att styra, men samtidigt hör
det ju till på något sätt. Jag får en kick av att vara del av en sådan här stor show, att gå ‘all in’ och köra hårt och sedan kliva av, ladda om och köra igen – allt med så korta intervaller. Du har ju tävlat mer än de flesta artister genom åren, inte minst i T V, blir det lättare med åren att vara med i nya tävlingar?
– Nu var det ju ett tag sedan jag tävlade i TV senast, men när jag var yngre tyckte jag att det var kul. Men nu… nej, jag är inte så sugen
på att tävla själv längre.
“Jag får en kick av att vara del av en sådan här stor show, att gå ‘all in’ och köra hårt och sedan kliva av, ladda om och köra igen – allt med så korta intervaller”
“Att vara i offentlighetens ljus, som det ju så fint heter, och medsociala medier och sådant… Det tar skitmycket på en. I grunden är allt jag är och allt jag vill göra att sprida min musik.”
Jag föreställer mig att det kan kännas vidrigt att hela tiden bli kritiserad, känna att man inte har kontroll eller att man är en ‘förlorare’.
– Ja, så är det verkligen, men man lär sig på ett sjukt sätt. Men det klart att det tär på en psykiskt för att man får så många ‹nej›. Jag
tävlade mycket som barn i olika sångtävlingar och sådant. Jag tyckte det var jättekul. Jag brann så mycket för det jag gjorde, jag ville
verkligen sjunga och stå på scen. Varje helg så kom det alltid Kvällsposten eller Sydsvenskan och där fanns det annonser till olika auditions och så gick jag en dansskola och fick reda på olika auditions där de sökte folk till olika roller. Jag gick på alla auditions jag kunde, dag ut och dag in. Ibland grät jag, ibland sket jag i att gå dit, vissa gånger fick jag ett ja men oftast fick jag ett nej. Mamma har berättat att jag blev ledsen när jag fick ett nej, men att jag alltid hoppade upp på hästen igen och så var det vidare till nästa roll som fanns att söka. Så jag lärde mig nog ganska ung att ett nej inte alltid betyder att det är över.
Läser du vad som skrivs om dig?
– Hmmm… Man ska ju inte läsa vad folk skriver, men det är svårt att låta bli. Att vara i offentlighetens ljus, som det ju så fint heter,
och med sociala medier och sådant… Det tar skitmycket på en. I grunden är allt jag är och allt jag vill göra att sprida min musik.
Melodifestivalen ses ju av en sådan otroligt stor publik och folk har väl olika åsikter om programmet.
– Jag känner stor tacksamhet för att jag fått förtroendet att göra det här jobbet. Jag förtjänar att vara här, jag har uppdragsgivare som tror på mig och litar på att jag gör ett bra jobb. Men det är jäkligt svårt att rycka på axlarna när folk säger saker om en. Jag tycker att det är konstigt att man förväntas kunna ta allas åsikter utifrån ett perspektiv där man typ avhumaniseras. ‘Du har valt det här själv, du har valt att synas då ska du också kunna ta emot allas åsikter.’ Men samtidigt så vet jag att jag kan mitt jobb och att jag inte ska bry mig om vad folk jag inte känner säger om mig. Jag har blivit ganska härdad. Jag släppte min första platta som 15-åring och nu är det 10 år sedan jag tävlade i X-Factor och jag är också typ ganska ung. Så jag blir lite avtrubbad, på ett bra sätt. Ibland.
Du har själv tävlat i Melodifestivalen två gånger. Ber årets deltagare dig och tips och råd?
– Nej, de gör de inte. Jag tycker att det är kul att kolla på alla repetitioner och så, men det är inte direkt någon som ber mig om råd.
Melodifestivalen är en sådan spännande bubbla som det är så jäkla kul att vara med i. Det är som ett eget litet land, det har funnits så länge och det är fantastiskt väloljad organisation men en fantastisk sammanhållning och varje person i den stora organisationen har en viktig uppgift. En inspelningsdag är som en cirkus. Det är hur fantastiskt som helst att vara med och bara se hur allting går till.
Blir du nervös innan du kliver upp på scenen?
– Ja, men taggad på ett bra sätt. Jag trivs bäst på scenen, men jag känner mig utmattad efteråt. När jag gick av scenen efter första
direktsändningen sa jag till vän att det kändes som att jag blottat allt, att jag dragit ned byxorna på scenen inför hela Sverige. Haha.
Men den känslan kommer nog att finnas kvar i hela mitt liv om jag fortfarande få hålla på det med det här.
Vad gör du i vinter och vår när Mello är slut?
– Kanske får jag tid att chilla lite. Kommer inte ihåg när jag var helt ledig senast. Jag kommer också att jobba mycket i inspelningsstudion där jag jobbar med min nya platta. Jag skriver låtar ihop med en kille som heter Sebastian Atas. Det är inte helt spikat när plattan kommer ut ännu, men det känns väldigt bra hittills.
Gillar du att jobba i studion?
– Ja, jag älskar att hålla på med min egen musik. Men det är ganska stressigt också – fast på ett helt annat sätt i att göra direktsänd TV.
För att kunna arbeta med min egen musik så måste jag kunna koppla bort allt annat, gå in i mig själv och hålla tankarna ‘rena’, så att säga.
Hur ser din karriär ut om tio år, ifall du får möjlighet att påverka den exakt som du vill ha den?
– Jag skulle vilja ha släppt några plattor och ha varit ute på några turnéer. Kanske har jag kommit i gång med att söka mig utomlands.
Jag pratar italienska och det hade varit roligt att göra låtar på italienska.
Det kommer att gå hur bra som helst för dig – du är skicklig och kan hålla många bollar i luften.
– Tack. Jag försöker att träna mig mentalt, för mig handlar det om att det jag gör ska kännas lustfyllt och så länge man har väldigt roligt så blir det enklare att hålla alla bollarna i luften. Men jag ska verkligen inte sticka under stolen med att det är jobbigt ibland. Jag träffar
en psykolog en gång i veckan och det är jättebra för då får jag tips om hur jag ska lära mig att hantera olika saker.
Hur känner du när du möter fans. Är det roligt eller jobbigt när folk kommer fram på stan och vill säga hej.
– Jag blir bara glad om någon vill komma fram och säga hej. Det är en bekräftesleboost som känns härlig.
“Jag tycker att det är kul att kolla på alla repetitioner och så, men det är inte direkt någon som ber mig om råd. Melodifestivalen
är en sådan spännande bubbla som det är så jäkla kul att vara med i.”
5 SNABBA:
Lyssnar på: För tillfället lyssnar jag mycket på Tove Lo och Orup.
Favoritplats i Sverige: Malmö. Det är en fantastisk stad. Jag växte upp på landet utanför Malmö.
Favoritplats i världen: Italien. Mina föräldrar kommer därifrån. Vi har ett ställe norr om Venedig som vi besökt under hela mitt liv.
Det är underbart där.
Bästa rådet du någonsin fått: Jag får massor med tips, men lyssnar inte alltid, utan lär mig oftast av mina egna erfarenheter.
Ser upp till: Lisa Nilsson och Veronica Maggio är två riktiga storheter för mig – när jag träffade dem tappade jag hakan.