DRAGOMIR MRSIC-EN OTIPPAD FÖREBILD

Vad hoppas du att läsarna får ut av boken?

– Jag hoppas att den här boken kan hjälpa människor som är i samma situation som jag var i, särskilt när det kommer fram lite mer om min familjesituation under uppväxten.

Du var kriminell som ung och avtjänade ett fängelsestraff för bankrån. Du har tidigare sagt att ditt liv kan delas upp i före och efter fängelset. Kan du utveckla det lite grand.

– Fängelsetiden gav mig tid till reflektion. Tid att tänka. Tänka på vem jag egentligen ville vara. Det är lätt att hamna snett om man har en liknande uppväxt som den jag hade. Men man ska veta att det finns folk som vill hjälpa. Man måste själva visa framfötterna och skaffa sig andra förebilder. Sverige har fortfarande ett bra socialt nät där det finns människor och organi- sationer som vill hjälpa. Om man är modig och vågar fråga om hjälp så får man det. Det är du som gör förändringen, ingen annan.

Det är lätt att man upprepar mönster från sin egen uppväxt och många gånger ser man nog inte ens de mönstren.

– Precis. Att jag bröt mönstret när jag kom ut från fängelset, det var tack vare att jag ville bryta mönstret. Men jag hade väldigt bra stöd från olika håll, det går inte att komma undan. Glenn Östh, som var sportchef på Sveriges Olympiska Kommitté sket i att jag hade en kriminell bakgrund och anlitade mig som OS-tränare för taekwondo-teamet. Glenn tog till sig mig som person. Det var samma sak i filmvärlden, filmmakaren Malte Forssell hjälpte mig mycket och det är jag väldigt tacksam för. Det är ju bara du själv som kan hjälpa dig själv, men du behöver ju samtidigt hjälp från andra som tror på dig, andra som håller dig om ryggen. Om Glenn Östh hade sagt ‘hörru, du måste sluta, jag kan inte ha dig här’, då hade jag kanske fortsatt vara kriminell, för allting hade känts värdelöst och att ‘så här är det, jag blir inte välkommen.’ Om alla stänger dörrarna blir det inte lätt. Då hamnar man i mörkret och misären.

Händer det att du känner dig ovälkommen?

– Njae… inte nu längre, men tidigare; ja, hela tiden. När det handlar om att få jobb i till exempel filmbranschen går det inte att komma undan att det är skillnad att växa upp i en akademikerfamilj på Djursholm, Lidingö eller Östermalm än i förorter som Fittja eller Rinkeby. Om en kille eller tjej från en trygg familjebakgrund gör något dumt så kan de ändå komma hem till familjen. Om allt skiter sig för mig då finns det ingenstans att ta vägen. Jag har liksom inget skyddsnät att falla tillbaka på och det oroar mig ibland. Det är därför jag försöker att skapa ett skyddsnät för min egen familj.

Dragomir mrsic

Det känns som att din största styrka är att du inte är som ‘alla andra’. Du har en unik bakgrund med unika egenskaper som gör att du är du.

– Ja, det är en styrka, men det är ju inte en styrka som är bara ‘wow, det här är skitkul’ – det är en styrka som är bra om man klarar av, förstår och orkar. Men det är inte automatiskt att det är en styrka. En sån grej är samtidigt väldigt nedbrytande, du kanske känner att du måste byta namn, du blir inte välkommen, du känner dig utanför. Så det är både plus och minus och det gäller att ta vara på plusen.

Verkligen, och som du säger; man blir ju bättre och duktigare om man får uppmuntran från goda förebilder.

– Exakt. Det är ett givande och tagande. Man måste själv ge, men man måste få också. Stöd och uppbackning och folk som ser att du vill, att du brinner och tar vara på den biten liksom. Det är väldigt viktigt.

Känner du press på dig att alltid vara duktig på allt du gör?

– Ja. Snabba cash var min första stora roll, men om jag hade betett mig som en idiot under inspelningen, då hade ju inte nästa producent sagt ‘fan, Gago är bra, vi anställer honom i det här projektet också’. Jag är bra på att anpassa mig till de flesta situationer för att jag har varit med om så mycket olika saker i mitt liv.

Vad säger folk när de känner igen dig på stan?

– Det är väldigt olika. Förortskillar känner igen mig från mina filmer. Om jag går förbi ett dagis skriker barnen glatt för att de känner igen mig från barnprogram. Det är roligt, jag har inga problem med att bli igenkänd.

Du är en förebild för många. Är det bara en bra grej eller bli det ibland en börda att veta att många ser upp till dig?

– Ibland kan det kännas jobbigt, som om jag har på mitt ansvar hur andra lever sina liv. Men nej, det är inte en börda. Det känns det fint och hedrande att folk gillar och uppskattar det jag gör.

Vad jobbar du med just nu?

– Jag satsar allt på film- och tv-produktioner nu, jag har flera olika projekt på gång – men det är lite hemligt. Jag drev även ett gym tidigare men det blev för mycket så det la jag ned. Jag kunde inte ha en fot här och en fot där. Jag vill mer och mer gå över till regi och produktion. Jag har ett bra nätverk, inte minst med sponsorer och annat som en producent ska ha, så jag kommer nog att producera mer och mer framöver.

Har du planer på att regissera också?

– Ja. Jag ska börja regissera mer framöver. Jag känner att jag har rätt känsla för detaljer. Jag har varit i så många olika situationer i livet och jag skulle vilja vill ta med mig det in i filmens värld.

Händer det ibland att du stannar upp och tänker ‘wow, tänk om jag vetat att det här skulle hända för 20 år sedan?

– Ja verkligen. Haha! Det har varit så roligt för jag gjort så blandade roller, allt från från Mrado ‘hit man nummer 1’ i Snabba cash och komedier till att till att spela in barnprogram och medverkat i Stjärnorna på slottet.

Tillbaks till din förmåga att anpassa dig. Vilken stor tillgång det måste vara att arbeta med en film eller tv- serie där du kan förstå vem din karaktär är och även få känsla för sammanhanget och de andra karaktärerna.

– Absolut, det är min starka sida. Jag har en närvaro som gör att jag kan bli den jag måste vara i just den här stunden. Jag kan snacka och umgås med så olika sorters människor, jag har hängt med Sveriges och världens största idrottsstjärnor och skådespelare. Jag har varit i fängelse och pratat med livstidsdömda terrorister och mördare. Och så har jag jobbat i skolor med barn från alla olika samhällsklasser. Jag kan snacka med alla och jag tror att mitt nätverk är unikt och det är också nätverket som varit min största lärare i livet.