För 13 år sedan träffades den världsberömda deckardrottningen Camilla Läckberg och den internationellt framgångsrika mentalisten, föreläsaren och författaren Henrik Fexeus på ett Bokens dag-event i Falkenberg. De gillade varandra från första stund, men hade aldrig kunnat föreställa sig att de många år sedan skulle skriva deckare tillsammans.
TEXT MONIKA AGORELIUS FOTO ELISABETH TOLL
Foto:Elisabeth Toll
Genom åren har vännerna träffats mer eller mindre regelbundet, snackat förtroligt om högt och lågt, diskuterat arbete och politik samt tävlat om vem som kan nörda in sig mest i djupdykande googlingar om märkliga saker för att sedan försöka imponera på varandra med fakta. Emellanåt har de även pratat om sina respektive arbeten, men det fanns aldrig några tankar på att arbeta ihop. Detta förändrades sommaren 2019, när Henrik berättade för Camilla om en idé han gick och funderade på. Genom åren har han föreläst, showat och skrivit ett stort antal böcker om mentalism, tankeläsning och det mänskliga psyket, men han kände att det ofta missuppfattas vad en mentalist i själva verket gör.
MÅSTE DET VARA MORD
– Jag var väldigt sugen på att skriva skönlitterärt, säger Henrik när INRIKES möter upp med honom och Camilla via Zoom. Jag hade skrivit några ungdomsböcker men de var det ingen som läste, men jag var ändå taggad att utveckla mitt skönlitterära skrivande.
Camilla nickar leende och säger:
– Henrik hade redan karaktären Vincent, som i och för sig inte hette Vincent vid den tidpunkten, och när han berättade om karaktären så blev jag peppad.
En deckare med en mentalist och en polis i huvudrollerna kändes spännande. Men jag var ytterst osäker på om det skulle gå att arbeta tillsammans med
Henrik. Han har noll koll på deckare de enda deckare han har läst är mina. Hans första fråga till mig var: ‹Camilla; måste det vara med mord i boken?› Då var jag nära att hoppa av projektet på stört! Det var där vi började, kan man säga, och vi har gjort en resa sedan dess.
Resan har varit lång och mycket intensiv, men både Camilla och Henrik är överens om att det varit värt besväret. Första boken i en trilogi kommer ut nu och paret är mitt uppe i att skriva färdigt nummer två och tre.
“En deckare med en mentalist och en polis i huvudrollerna kändes spännande. Men jag var ytterst osäker på om det skulle gå att arbeta tillsammans med Henrik.”
EN KANTIG PERSONLIGHET
Box är en intensiv och spännande deckare som börjar med att en kvinna hittas död i en låda som genomborrats av svärd. Polisen står som frågetecken. Rör det sig om ett urspårat trol- leritrick eller ett extremt brutalt mord? Mina Dabiri är polisinspektör vid Stockholmspolisen och tar hjälp av Vincent Walder, mentalist och expert på kroppsspråk och magi. De gör kopplingar till ett tidigare fall, och inser att de jagar en hänsynslös seriemördare som måste stoppas innan offren blir fler. Men Minas och Vincents kantiga personligheter ställer till det. Båda bär dessutom på mörka hemligheter. Deras förflutna tycks höra samman med det som sker och tempot skruvas upp alltmer. De behöver ligga steget före mördaren, lära känna vansinnet för att kunna stoppa det.
Box är väldigt efterlängtad och ert samarbete har blivit uppmärksammat av fans över hela världen. Känns det läskigt nu när boken äntligen kommer ut?
Camilla: – Det är som veckan innan förlossning ungefär. Det är ett race.
Henrik: – Jag kan bara svara för mig men jag tycker att det är lite läskigt. Dels är ju detta en genre som jag inte kan så väl och jag undrar vad folk kom- mer att tycka om att Camilla och jag skriver tillsammans.
Box är väldigt spännande och välskriven och jag gillar verkligen personligheterna hos de olika karaktärerna, inte minst huvudpersonerna Mina och Vincent. Det är underhållande att de har så dålig kontroll på vissa aspekter i sina liv medan de har full koll på andra sätt.
Camilla: – Man känner ju så många sådana människor, det är ju det som är så roligt.
Började ni med att skapa personligheterna hos huvudpersonerna eller växte de fram samti- digt som ni skrev berättelsen?
Henrik: – Både och. Från början fanns Vincent och hans familj, men poliserna och andra karaktärer har uppfunnits under tiden som allting utvecklats.
Camilla: – Du kom ju lite grand med Vincent och hans familj till bordet och så började jag foga ihop poliserna.
Henrik: – Camilla är fantastisk på att skapa karaktärer. Om vi har en scen där en kropp ska grävas upp på en kyrkogård så säger Camilla ‘jag kan skriva den scenen’. Det innebär att hon plötsligt hittat på två nya karaktärer som inte fanns innan. Det är otroligt lyxigt att jobba tillsammans med en person som har så många människor som bor i huvudet på henne som Camilla har.
Camilla: – Jag var ensambarnet som hade väldigt många låtsaskompisar när jag var liten. Haha. Berätta om det där första samtalet som ledde till att ni började samarbeta.
Henrik: – Jag var lite trött på att alla verkade tycka att det var lite enkelt att vara mentalist. Jag ville beskriva den komplexa sidan av att vara mentalist, så jag hade ett frö och vi pratade om skrivande och medan vi pratade blev det att vi utvecklade idén som en kreativ diskussion och någonstans där så kändes det som att ‘Gud, vi har ju en bok här’.
Camilla: – Det blev som en spontan workshop.
Henrik: – Camilla sa: ‘Henrik, du måste tänka på en sak här, det här är ju inte bara en bok, vi måste skriva tre böcker tillsammans’.
Camilla: – Vad bossig jag låter.
Henrik: – Vi tittade på varandra och tänkte nog båda att det här kommer ju aldrig att gå.
Camilla: – Ja, det var lite skräck där faktiskt. Jag har aldrig skrivit ihop med någon annan och har till exempel väldigt svårt att släppa in en redaktör eller förläggare innan ett manus är helt klart. Jag sa till Henrik att jag gärna vill prova men att jag är ytterst tveksam till om det skulle gå. Vi jobbade på och först när vi hade 100 sidor skrivna presenterade vi dem för förläggare och agenter. En stor del av boken har ni skrivit under Covid-tider och lock downs och så vidare. Det har ju varit minsta sagt märkligt under de senaste 18 månaderna.
Camilla: – Det lustiga i sammanhanget är att vi började skriva innan Covid, inklusive karaktären Mina som har bakteriefobi. Vi tyckte att vi tog i från tårna och att vi skapade en väldigt extrem karaktär. Hon kändes så överdriven, men nu känns hon ganska normal. Ni är ju båda uppenbarligen väldigt intresserade av att studera människors beteenden. Var hittar ni inspiration, var människoskådar ni helst?
Camilla: – Våra familjer är ju de första laboratorieråttorna vi har.
Henrik: – Det är ju ingen hemlighet att även Henrik Fexeus har en fru och tre barn i ungefär
Camilla: – Jag var ensambarnet som hade väldigt många låtsaskompisar när jag var liten. Haha. Berätta om det där första samtalet som ledde till att ni började samarbeta.
Henrik: – Jag var lite trött på att alla verkade tycka att det var lite enkelt att vara mentalist. Jag ville beskriva den komplexa sidan av att vara mentalist, så jag hade ett frö och vi pratade om skrivande och medan vi pratade blev det att vi utvecklade idén som en kreativ diskussion och någonstans där så kändes det som att ‘Gud, vi har ju en bok här’.
Camilla: – Det blev som en spontan workshop.
Henrik: – Camilla sa: ‘Henrik, du måste tänka på en sak här, det här är ju inte bara en bok, vi måste skriva tre böcker tillsammans’.
Camilla: – Vad bossig jag låter.
Henrik: – Vi tittade på varandra och tänkte nog båda att det här kommer ju aldrig att gå.
Camilla: – Ja, det var lite skräck där faktiskt. Jag har aldrig skrivit ihop med någon annan och har till exempel väldigt svårt att släppa in en redaktör eller förläggare innan ett manus är helt klart. Jag sa till Henrik att jag gärna vill prova men att jag är ytterst tveksam till om det skulle gå. Vi jobbade på och först när vi hade 100 sidor skrivna presenterade vi dem för förläggare och agenter. En stor del av boken har ni skrivit under Covid-tider och lock downs och så vidare. Det har ju varit minsta sagt märkligt under de senaste 18 månaderna.
Camilla: – Det lustiga i sammanhanget är att vi började skriva innan Covid, inklusive karaktären Mina som har bakteriefobi. Vi tyckte att vi tog i från tårna och att vi skapade en väldigt extrem karaktär. Hon kändes så överdriven, men nu känns hon ganska normal.
Ni är ju båda uppenbarligen väldigt intresserade av att studera människors beteenden. Var hittar ni inspiration, var människo-skådar ni helst?
Camilla: – Våra familjer är ju de första laboratorieråttorna vi har.
Henrik: – Det är ju ingen hemlighet att även Henrik Fexeus har en fru och tre barn i ungefär samma åldrar som Vincents barn. Min fru har dock inte en syster. Men, man får ju gräva där man står, så att säga.
Camilla: – Du har rätt, vi är båda extremt intresserade av mänskligt beteende och det är ju det som är det fina i kråksången att det ser man ju överallt. Det finns inget speciellt ställe utan det är något vi samlat på sig genom åren, tack vare människor man mött, vänner, familj. Vi tycker ju att det är fruktansvärt intressant.
Henrik: – Jag var tidigare sjukt dålig på att förstå mänskligt beteende, så jag har gjort det till mitt jobb. Det är ju det jag skrivit böcker om tidigare, om hur man förstår människors beteenden.
Camilla: – Henrik är ju väldigt mycket Vincent. Inte riktigt lika extrem, men det finns många likheter.
Henrik: – Det finns en scen i boken där det kommer fram att Vincent efter varje föreställning ligger en timme på scengolvet. Det är hämtat direkt från min verklighet.
Var skriver ni bäst? Kan ni sitta i vilken miljö som helst och vara kreativa eller måste ni ha en speciell arbetsplats?
Camillla: – Jag gillar att sitta hemma i soffhörnet och skriva. Jag kan sitta på fik eller restauranger och liknande röriga ställen också, jag har inget problem med det, men jag trivs bra med att jobba hemma.
Henrik: – Just Box har ju kommit till väldigt mycket hemma i soffan dels för att vi inte ville visa oss tillsammans om vi hade suttit på något fik och jobbat ihop. Det är viktigt att man får möjlighet att gå in i en bubbla. Jag jobbat mycket hemma och har även ett kontor som jag åker till. Det är jättefult och jättetråkigt men jag vet att där är jag isolerad och ingen kommer och stör.
Vad är det mest minnesvärda tillfället eller plats där ni blivit igenkända?
Camilla: – För min del kanske det är när man är ute någonstans och besöker damtoan och så kommer någon och vill ta en selfie. Det är okej dock, jag har inget emot det. Folk är oftast så gulliga.
Henrik: – När jag var på Liseberg och åkte Flume Ride så började en person som arbetade där att ropa ut mina boktitlar i högtalaren. Haha! Det var väldigt roligt och oväntat.
Hur ser en normal arbetsdag ut?
Camilla: – Vi håller på med bok två nu. Deadline är i oktober. En vanlig dag handlar om att få i väg barn till skolan, alla de rutinerna, stöka undan det viktigare i mejlen och sedan är det bara att sätta sig och skriva.
Henrik: – Vi möts kanske en gång i veckan och då går vi igenom vad vi har och vad vi behöver göra. Vi pratar inte om kapitel utan vi pratar om scener, vad ska hända och så pratar vi igenom och så bestämmer vi vem av oss som ska skriva vilken scen. Och så åker vi hem och skriver var för sig. Vi hörs så klart hela tiden och bollar med varandra och petar i varandras scener.
Camilla: – Vi samarbetar så mycket i skrivandet att vi nu i efterhand knappt har koll på vem som skrev vad för att det är så blandat.
Vad häftigt att kunna bolla med någon i ett yrke som ofta kan vara väldigt ensamt.
Camilla: – Ja, det är jättekul.
Henrik: – Det blir ganska effektivt också. Fast ibland fastnar man i konstiga googlingar. Men det tar inte stopp så där som det kan göra när man jobbar ensam, men nu finns ju den an- dra som ett bollplank hela tiden och det hjälper till att driva projektet framåt.
Ni är själva förebilder och idoler för många. Har ni träffat några av era egna idoler?
Camilla: – Jag hat träffat författaren Michael Connolly vid två tillfällen. Första gången var på ett mingel på Crime Fest i New York. Andra tillfället var när jag var på besök i Los Angeles och fick komma på inspelningen av Bosch. Jag kände regissören Henrik Bastin och när jag kom till inspelningen var även Michael Connolly där den dagen. Det var så stort för mig att min hjärna började ryka. Ett helt annat tillfälle när jag fick möta idoler var på min 40-årsdag när Herreys körde Diggiloo Diggiley på Nalen – då var jag riktigt starstruck.
Henrik: – När jag var liten var två personer som betydde mycket för mig Magnus Härenstam och Hasse Alfredsson och jag fick möjlighet att träffa dem innan de gick bort och det var stort för mig.
Vad gör ni helst en ledig dag?
Camilla: – Så lite som möjligt, skotar runt i raggsockar och kollar på tv, lagar mat och hänger med familjen.
Henrik: – Försöker påminna min yngsta son hur pappa ser ut nu igen. Haha.
Hur ser era barn på era karriärer?
Camilla: – Jag har fyra barn mina två äldsta som är 19 och 17 är djupt ointresserade av vad jag sysslar med, de är bokmalar och läser kopiöst mycket men ingen av dem har intresserat sig för att läsa mina böcker 12-åringen är en udda karaktär, han dyrkar allt jag gör och tycker att jag är fantastisk. Han kan allt om min karriär och är nästan lite för intresserad. 5-åringen bryr sig inte.
Henrik: – Mina äldsta barn är snart 21 och 19 och är nästan aggressivt ointresserade av vad jag gör. Jag tvingar dem att följa med på föreställningar ibland när jag är ute på turné. Jag tvingade min äldsta att läsa en av mina böcker och kommentaren efteråt var ‘den var inte så dåligt som jag trodde att den skulle vara’. De är på den nivån det är. Och så har jag en 10-åring som är förvirrad över att pappa är i tidningen ibland.
Har ni några smultronställen i Sverige?
Henrik: – Jag gillar städer och Göteborg är en favoritstad. Innan Covid kom reste jag runt och föreläste över hela världen och varje gång jag fick ett erbjudande om ett jobb i Göteborg blev jag extra glad.
Camilla: – Västkusten. Det är ju hemma för mig. Jag älskar att åka tåg och är fascinerad över knytpunkter, sådana där platser jag rest igenom men aldrig stannat vid. Herrljunga, Törreboda, Hallstahammar. Man har rest igenom så många gånger men aldrig satt sin fot där annat än på perrongen. En vacker dag får jag stanna till och lära känna dessa platser bättre.
