Han lämnade jobbet som advokat och tog erfarenheterna med sig in i författandet. Men en kär sak har han kvar, vilken kan du läsa
om här. INRIKES kopplar upp för ett möte med Jens via Zoom.
TEXT MONIKA AGORELIUS FOTO THRON ULLBERG
Foto:Thorn Ullberg
Jens Lapidus är författaren som inte ligger på latsidan. Sedan han avslutade karriären som advokat för fyra år sedan och blev författare på heltid har han skrivit flera böcker per år och i vår är han högaktuell med tre olika projekt: en ny spänningsroman för barn i lågstadieåldern, skriven tillsammans med hustrun Hedda, Netflix-serien Snabba cash – som är en reboot av Jens debutroman som kom ut 2006 och som även blev uppmärksammad långfilm – samt med kriminalromanenParadis city.
Den senare är en dystopisk skildring av ett Sverige i en nära framtid, där motsättningarna i samhället löpt amok och murar byggts kring storstädernas värst utsatta områden. När inrikesministern kidnappas i Järva särområde skickar polisen in den enda person som kan rädda henne, den före detta MMA-fightern Emir.
Hur känns det nu att det blev författandet som tog över efter en framgångsrik karriär som advokat? Känns det overkligt?
– Det kanske gjorde det, men inte nu längre. Det var ju ett antal år sedan min första bok Snabba cash kom och då var det någonting som jag gjorde utan att själv förstå. Jag bara satt och skrev och så tänkte jag ‘det här kanske kan bli en bok’. Och i nästa steg tänkte jag ‘kanske kan jag skicka det här till några förlag’. Men det var ju 2006 så det är ju nästan 15 år sedan.
Det som väl är annorlunda är att jag sedan fyra år tillbaks inte längre kör de två parallella spåren. Jag slutade helt enkelt som advokat och har kunnat ägna de senaste åren enkom åt skrivandet.
Hur påverkade det din identitet. Kändes det som att du förlorade en del av dig själv när du slutade som advokat?
– Bra fråga. Jag var ju redan författare och jag publicerade böcker och jag höll på med det. Men identiteten som advokat var väldigt stark och jag identifierade mig väldigt mycket med det yrket. Jag återkommer fortfarande väldigt ofta till det i mina böcker. Jag har haft det betraktelsesättet på kriminalitet och på människor som begår brott – alltså att jag haft försvarsadvokatens position, vilket ju är något man har skolas in i genom åren i rättssalen som advokat. Så jag känner att det var en väldigt stor grej för mig att förlora den identiteten. När jag ringde Advokatsamfundet och sa ‘jag tänkte sluta och gå ur min byrå och vill bara meddela er det’. Då sa de att deras rekommendation var att släppa titeln, jag fick inte längre kalla mig Advokat. Det tog hårt.
Finns det något som du till vardags har med dig eller har på dig som får dig att känna att du har en del av advokatidentiteten kvar?
– Ja… Vänta ska du få se, jag ska jag visa något. Här håller jag upp min portfölj – kan du se den?
Ja, Zoom-kameran visar mig en snygg, brun, lätt sliten läderportfölj.
– Jag glider fortfarande runt med den här portföljen överallt. Jag vet inte om det syns, för portföljen har några år på nacken, men om du tittar noga så ser du att det står inpräntat ‘Försvarsadvokaterna’ i lädret. Det är min gamla advokatportfölj och den har jag fortfarande min dator i om jag ska sitta och skriva på ett kafé eller någonting. Det händer att folk tycker att det ser lite lattjo ut, eftersom jag inte går runt i advokatmundering i kavaj och kostym och sånt där, utan är klädd på annat sätt. I synnerhet på Mallorca, där vi bodde i flera år, där gick jag runt i shorts och t-shirt och bar på min portfölj. Tingestar fylls med ett värde och en betydelse och ingen annan förstår ju varför, men för mig själv så påminner mig den här väskan något om en tid i mitt liv som jag tyckte mycket om.
Ditt språk är spännande, när du skriver händer det att du i ditt huvud – eller rakt ut – pratar som dina karaktärer för att få rätt känsla i språket?
– Det händer att jag gör det i huvudet men sällan rakt ut. Det finns ju författare som läser högt för sig själv för att höra hur det låter. Det kan hända att jag läser högt, men snarare då med beskrivningar. Jag jobbar väldigt mycket med rytmiken i min prosa och det ska inte lik som bara flöda smidigt för läsaren och vara bra gestaltningar, utan det ska också i vissa lägen skapa ett visst pumpande rytm. I synnerhet när handlingen går upp i tempo så vill jag även att den språkliga rytmiken ska öka i flåsighet. Då kan det hända att jag läser högt för mig själv, men då handlar det inte om dialog typiskt sett, mer skildringar i handling eller miljö.
Många av dina böcker har filmatiserats. Hur känns det? Känner du ett kontrollbehov och vill vara och jobba med manus och vara på plats på inspelningarna för att kunna styra hur ditt arbete tolkas. Eller kan, eller vill, du släppa över helt till andra?
– Jag är någon slags mellanvariant. En del författare bara säljer rättigheterna och så får någon annat ta över medan andra är väldigt noggranna och vill vara med och styra över manuset. Jag är en mellanvariant på så sett att jag är alltid med i utvecklingsarbetet kring filmen eller teveserien. Jag skriver inte manus men jag finns med som bollplank för manusförfattarna och jag kan läsa olika utkast och komma med input. Men jag litar på de som gör det jobbet. Snabba cash kommer som teveserie på Netflix om några veckor. Det är en slags re-boot av boken och filmen, utvecklad av mig tillsammans med manusförfattaren Oskar Söderlund och regissören Jesper Ganslandt. Där har jag skrivit ett avsnitt, Avsnitt 4, men det är första gången jag är inne och pillar direkt i ett manus.
Vilka spelar huvudrollerna i serien?
– De två huvudrollerna spelas av Evin Ashmad och Alexander Abdallah. Karaktärerna från böckerna eller filmerna finns inte med i teveserien, det finns ingen JW och ingen Jorge utan det är nya karaktärer så det är inte adaption på böckerna eller filmerna utan det är en re-boot. Det är samma tematik och samma universum, men ingen av karaktärerna från de gamla böckerna och filmerna finns med.
Din nya bok Paradise city, utspelar sig i en slags framtidsversion av Stockholm och Sverige. Det är en spännande men också otäck framtidsversion om ett land som håller på att falla isär.
– Det är väl lite det min bok handlar om, nämligen att folkhemmet i den här framtids- versionen inte längre finne. Sverige har slitits isär av polarisering, privatiseringar, av olika områden där integrationen inte fungerar, av segregation, av kanske för snabb invandring som samhället inte har kunnat hantera och integrera. Av bostadspolitik, av skattepolitik, extrema förmögenheter har skapats i ena änden medan den offentliga sektorn inte lyckats lyfta de allra svagaste i andra änden. Det är som en slags krossad dröm som jag har dragit ut pilarna ännu längre och skapat en slags skräckversion av det.
Stockholm står i centrum i många av dina berättelser. Vilken är din favoritplats i staden?
– Jag har många favoritplatser i Stockholm, jag är uppväxt i den här staden och har varit verksam i den här staden i hela mitt liv förutom en liten avstickare till Mallorca i några år. Jag tycker mycket om de höga platserna som finns i Stockholm. Skinnaviksberget, Observatorielunden, Vita Bergen – där promenerade jag härom dagen och blickade ut över Södermalm. Det är fint att det finns de här höjderna i staden.
Stockholm är en vacker stad.
– Ja, jag tycker nog att det är en av de allra vackraste städerna, partisk som jag är. Vattnet är ju väldigt närvarande var man än befinner sig i Stockholm. Det finns ju många städer som ligger vid vatten, men eftersom Stockholm ligger på olika öar så är ju varje stadsdel nära vatten. På så sätt är ju Stockholm unikt.
Av alla karaktärer i dina böcker; vem identifierar du dig mest med?
– Alla karaktärer jag skriver om är en blandning av folk jag har träffat, fiktion, fantasier och mig själv. Jag kanske hämtar känslor hos mig själv. En gång i mitt liv har jag pläderat i Högsta domstolen i Stockholm, jag var galet nervös och magen rumlade, svettiga händer och så vidare. Nu är det kanske inte så många av mina karaktärer som ska göra just det, men däremot kanske en av mina karaktärer ska gå in och råna några knarklangare och ta deras kokain. Samma känsla; det rumlar i magen, kallsvett i händerna. Så jag använder mycket av mina erfarenheter och placerar det i mina karaktärer. Så det finns delar av mig i alla, men den som kanske är mest lik mig är Emilie i Top Dogg-triologin. Hon advokat och jobbar på en affärsbyrå men vill jobba med brottmål, vilket hon sedermera i några av böckerna även gör. Emilie är liksom jag en pliktmänniska.
Är det viktigt att du tycker om någonting i varje karaktär? De allra flesta människor anser sig ju inte själva vara elaka utan i deras huvuden har de anledning till sitt eget handlande. Är det viktigt att förstå vilka dina karaktärer är innerst inne?
– Det har väl varit en mening med alla mina böcker att ta mig in i huvudet på olika människor som jag i vanliga fall kanske inte har kontakt med eller i vanliga fall till och med föraktar eller ser ned på, framför allt när de begår onda eller dåliga handlingar. Det där gäller allt från kriminella – i mina första böcker var ju nästan alla karaktärerna kriminella. I min nya bok är det tre huvudpersoner varav en är kriminell, men även de andra två är inte oproblematiska människor. Även de är moraliskt tveksamma. Ändå vill ju jag själv känna – och jag vill att läsarna ska känna – att man under någon del av läsningen identifierar sig med personer och tycker att de är intressanta och att se världen genom deras ögon. Det är ju ambitionen hela tiden. Annars blir det ju usel litteratur. Det är klart att man kan beskriva människor som är skurkaktiga, men de får inte bara vara skurkaktiga, ondskefulla och platta. Alltså, det handlar ju om att skapa tredimensionella karaktärer som är mänskliga. Lyckas man med det så kommer ju även den personen i någon mening att bli så pass intressant att man kan förstå den. Förhoppningsvis.
Mänskliga beteenden har under det senaste året ändras på många sätt. Hur har det senaste året varit för dig, i livet med Covid?
– Vi har bott på Mallorca i några år och där märkte vi det väldigt stort. Vi lämnade Mallorca före sommaren, för att det blev lockdown där och livet i Sverige har varit något friare. Barnens skola var ändå stängd så vi flyttade hem till Sverige och bodde i vårt sommarhus medan barnen gick i sin spanska skola online. I höstas flyttade vi till Stockholm igen och barnen går i skolan i Stockholm. Vi märkte förändringen med Covid väldigt mycket under våren i och med att barnen inte hade reguljär skola. Det var hemskt. De är 11, 13 och 8 och då var de ju nästan ett år yngre. Det var jobbigt, en 7-åring som ska studera online med Google docs – det var nästan inte görbart. Min fru fick i princip bli hemlärare på heltid. Det är svårt att förstå i Sverige hur öppet och liberalt det har varit här, framför allt att skolor och dagis har fortsatt att vara öppna.
Hur hamnade ni på Mallorca?
– Vi insåg att vi kan bo var som helst i världen så länge vi har våra datorer och våra barn har någon skola att gå i som funkar. Så vi började se oss omkring, för vi har alltid haft en dröm om att bo någon annanstans. Först var vi inne på L.A., Los Angeles är ju en rolig plats om man sysslar med storytelling och berättande. Men det finns många minus, det är stort och vidsträckt och man tillbringar mycket tid i bilen. Men värst är att det ligger så långt bort från Sverige. Vi ville kunna ringa kompisar i samma tidszoner och kunna resa hem lite då och då. Det blir svårt från L.A., man blir så avklippt från Sverige i och med att det är så långt bort.
Hur ofta blir du igenkänd och hur hanterar du det i så fall?
– Jag har ett trick. När jag blir fotograferad offentligt har jag aldrig glasögon utan linser, men när jag är ute privat har jag ofta glasögon. Det är min Clark Kent-grej för att kunna vara lite inkognito. Jag har blivit igenkänd ibland men svenskar är oftast väldigt artiga och kommer inte fram och så. Enda gången det händer är på krogen när de fått några järn innanför kavajen, då kommer de fram och vill snacka. Däremot händer det att folk nickar eller säger hej och det beror nog på att de känner igen mig någonstans ifrån och liksom tror att de känner mig fast jag inte har en aning om vilka de är.
Du är ju uppenbarligen en person som skådar andra, var gör du det bäst? Reser du runt mycket i Stockholmsförorter förklädd i dina Clark Kent-glas- ögon, smyger runt och insuper intryck?
– Jag har inte behövt göra det så mycket eftersom jag har samlat på mig så mycket under åren som advokat. Dels från polisutredningar, eller klienter eller från allt möjligt som jag har varit delaktig i. Men annars tycker jag att tunnelbanan är den bästa platsen. Inte nu i Corona-tider men i vanliga fall. Bara att sitta och lyssna när folk snackar. Det är unga, gamla, alla finns där. Det kanske inte är ett tvärsnitt av samhället, då det finns många som inte åker tunnelbana för de är för snobbiga för det. Men de allra flesta i Stockholm åker ibland tunnelbana och därför är det en bra plats att iaktta.
Vad gör du en ledig dag? Hur skämmer du bort dig själv?
– Min fru brukar säga att jag inte är någon livsnjutare. Hmm, jag vet inte. Jag kan ta in på ett fint hotell och jag kan dricka en god champagne, men jag är nog inte så mycket för sånt där. Jag är en pliktman.
Foto:Thorn Ullberg
3 SNABBA
Läser just nu: The Invisible Life of Addie Larue av V.E. Schwab. Det är en slags fantasiartad relationsroman, en New York Times Bestseller.
Favoritplats i Sverige: Alla sjöar och blandskogar. Det är fint att vi har så mycket natur i det här landet och det är helt gratis att utnyttja, så det är bara att bege sig ut. Jag cyklar mycket mountainbike i skogen. Jag älskar även Stockholms skärgård.
Bästa färdsättet: På den frågan svarar jag båt och mountainbike.
JENS LAPIDUS
Ålder: 46.
Bor: Stockholm.
Familj: Hustrun Hedda, frilansjournalist och författare, och tre barn.
Bakgrund i korthet: Utbildade sig till jurist i Stockholm och London. Var i 15 år verksam som jurist och advokat i Stockholm. 2006 debuterade han med Snabba cash, som blev en av 2000-talets mest omtalade och sålda böcker. Boken som ingår i Snabba cash trilogin blev film 2010 och nu i vår TV-serie för Netflix. Uppföljarböckerna Aldrig fucka up och Livet deluxe blev också bästsäljare och filmer. 2012 kom novellsamlingen Mamma försökte. Samma år kom första delen i en ny triologin: Vip-rummet som följdes av STHLM DELETE och Top Dogg. Triologin blev också en hyllad TV- serie. 2020 debuterade Jens som barnboksförfattare tillsammans med illustratören Gustaf Lord: Dillstaligan, som är fartfylld och rolig läsning för lågstadieåldern.
Aktuell: Spänningsromanen Paradis city (Albert Bonniers Förlag), äventyrsromanen för lågstadieåldern Dillstaligan Poolkuppen (Bonnier Carlsen), som är skriven tillsammans med Hedda Lapidus, samt TV-serien Snabba cash (Netflix.)