Hösten 2017 bärgade hon sin andra majortitel i karriären. Ett år senare kände sig Anna Nordqvist mentalt frånvarande på banan. Bollarna flög till höger och vänster samtidigt som hon brottades med utbrändhet. För INRIKES berättar svensk damgolfs superstar om vägen tillbaka till balans på touren.
AV HENRIK LENNGREN
“Jag var verkligen tvungen att dra i handbromsen. Jag gillar inte ordet utbränd, det används alldeles för mycket, men det var nog precis vad jag var. Jag behövde ett break. Jag klarade inte av intensiteten och de dagliga sysslorna.
Genom snöns flingor borrar sig bollen genom luften. 140 meter bort landar den dovt i det vita. Anna Nordqvist torkar av klubbskaftet, lägger ifrån sig järnsexan och plockar upp anteckningsblocket.
Med frusna fingertoppar registrerar hon intrycken och sina svingtankar. Bakom rangens slagkur glider ett par längdskidåkare förbi i nypreparerade spår. Med misstänksamma blickar stannar de till innan de fortsätter staka genom snön. De ser ut att ha träffat ett spöke.
Men Anna Nordqvist är ingen sörmländsk vålnad. Bara en målmedveten junior som struntar blankt i om det är januari, vinter och lågtryck över Eskilstuna.
Hon ska bli bäst när hon blir stor.
Då var då, nu är nu. Anna Nordqvist har lämnat Eskilstuna i backspegeln till förmån för USA, och kuskar runt på LPGA-touren i jakt på nya titlar. Hon har hunnit fylla 31 och ligger på ungefär samma sifferplats på världs- rankingen. Bäst i världen har hon redan bevisat att hon är, åtminstone under enstaka helger och två majortävlingar (senast vann hon Evian Championship 2017).
Men det senaste året har varit en emotionell berg-och-dalbana för svensk damgolfs super- star. Allt började med några svingkorrigeringar, i samspråk med hennes dåvarande tränare, som mynnade ut i att Anna Nordqvist spred bol- larna lite varstans förutom på fairway.
– Förra våren slog jag oerhört mycket bollar på rangen eftersom det inte kändes bra på banan. Kroppen blev rätt påfrestad. Jag var redan känslig från körtelfebern som jag drabbades av i juli 2017. Så fort intensiteten ökade i och med resandet och tävlingssäsongen drog igång kände jag mig helt utmattad både fysiskt och mentalt. Till slut handlade det mer om överlevnad och att ta sig igenom dagarna. Mot slutet av året hade jag noll ”i tanken”, säger Anna.
Hon minns framför allt en tävling i Los Angeles då hon under de första 36 hålen note- rade sju treputtar, trots små och relativt lättlästa greener.
– Jag kände mig helt frånvarande mentalt, och nästan medvetslös på banan. Det var då jag insåg att något inte stod rätt till, och att jag inte borde känna så, så tidigt på säsongen. Jag började göra många enkla misstag, som att missa greener med korta klubbor. Jag kunde helt enkelt inte hålla koncentrationen och i de lägen när jag behövde fajtas hade jag ingenting att ge. Kroppen svarade inte och jag kunde inte återhämta mig varken mentalt eller fysiskt dagarna efter tävlingarna.
Med tanke på att Anna Nordqvist till vardags är en jämn och skicklig ballstriker, och bollarna plötsligt tappade styrkurs, blev den nya vardagen svår att förhålla sig till.
– Dessutom var det jobbigt att inte ha något att ge, att känna sig svag i de situationer där jag alltid känt en mental styrka eller haft en extra växel att lägga i.
Efter tourfinalen valde hon att ta ett längre uppehåll. Valet var enkelt:
– Jag var verkligen tvungen att dra i hand- bromsen. Jag gillar inte ordet utbränd, det används alldeles för mycket, men det var nog precis vad jag var. Jag behövde ett break. Jag klarade inte av intensiteten och de dagliga sysslorna. Jag hade svårt att stänga av, min hjärna jobbade i 150 kilometer i timmen hela dagarna och jag fick svårt att sova. Jag hade ständig huvudvärk och tyckte att det var jobbigt med ljud och människor runt omkring.
Under sex veckor rörde Anna Nordqvist inte sina klubbor överhuvudtaget. Istället kopplade hon av och unnade sig lite skidåkning för första gången på 15 år.
– Det var första gången jag lyckades stänga av hjärnan på nästan ett år.
Även om livet på touren och banan var tufft betonar Anna att hon känt en otrolig trygghet och balans på hemmaplan.
– Min pojkvän Kevin var ett otroligt stöd. Även om det var mitt tuffaste år i karriären så kunde jag ändå ta det med en klackspark. Tidigare var golf verkligen allt men ifjol kände jag att en dålig tävling inte längre var på liv och död; jag kunde hantera det bättre.
Att ta regelbundna två veckors break för att ladda batterierna är ett tänk hon bär med sig även in i denna säsong. Tillsammans med mentala tränaren Susanne Egemar har hon i år beslutat sig för att inte pusha sig själv lika hårt.
– Det blir mindre flygande och farande. Vi pratar mycket om intensiteten i träningen och det är en utmaning för mig att backa och inte pusha mig lika hårt som tidigare. Jag har alltid känt mig övernaturlig när det kommit till det, och bara kört på. Nu funderar jag en extra gång och försöker dra ner på träningstid för att inte åka på tävlingar och känna mig utmattad. Vi har pratat mycket om återhämtning och om hur skör kroppen är.
Just nu är du på 35:e plats på världsrankingen. Blickar du uppåt i år?
– Absolut. Egentligen har jag aldrig varit så fokuserad på rankingen eftersom den ibland kan vara missvisande, men visst siktar jag uppåt. Ibland krävs det inte mycket och man ser ofta spelare som med två till tre månader av bra spel avancerar snabbt.
Enligt Golfdata har du spelat in drygt 71 miljoner kronor i karriären. Tänker du någonsin på kronor och ören när du puttar på det sista hålet?
– Det går inte att tänka på vad ett slag betyder, men det är klart att det svider när någon i efterhand säger att den putten kostade mig x antal kronor. Jag har aldrig haft pengar som drivkraft, men visst har det skapat möjligheter för mig att göra detta helhjärtat. Det kostar en hel del att resa och spela som vi gör, eftersom vi står för i stort sett alla avgifter själva och mycket har betalats i skatt. Jag har byggt upp en ekonomisk trygghet under de tio år jag spelat som proffs, och det är jag stolt över.
I år väntar ett nytt Solheim Cup, i Skottland. Vad betyder den tävlingen för dig?
– Solheim Cup har alltid varit den tävling som jag sett fram emot mest att spela. Det går inte att beskriva atmosfären, lagstämningen eller äran det är att få representera Europa. Jag har spelat fem Solheim Cup tidigare, och det är mitt stora mål i år också. Min caddie är skotte och min fästman kommer från Skottland… numera har jag även en familj och många kom- pisar där, så det skulle betyda ännu mer i år.
Hur kommer det sig att Solheim Cup är så mytomspunnet?
– Det är en speciell känsla att kliva upp på första tee med hur många människor som helst på läktarna som ropar och hejar. Solheim Cup brukar ta fram mitt bästa spel och under årens lopp har jag slagit några av de bästa slagen i min karriär.
Hur skulle du beskriva dig själv som matchspelare?
– Jag är tuff, mentalt stark och gör få misstag. Man kan aldrig räkna ut mig och jag har slagit några väldigt bra slag för att vinna matcher i pressande lägen.
Hur svårt är det att få dig ur balans i matchspel?
– Haha, jag skulle nog inte vilja möta mig själv…
USA har två raka segrar i bagaget. Vad talar för att ni kan bryta trenden?
– USA vann ganska klart i Des Moines (2017). 2015 i Tyskland var det vi som tappade alldeles för mycket i singlarna. Dessförinnan vann vi två raka… Oftast är det ganska jämt. Jag tror att Europa har överläge när det spelas i Europa eftersom amerikanskorna förlitar sig till publiken och deras attityd är inte alltid den bästa när de är i Europa. Jag tror på Europa!
ANNA NORDQVIST
Ålder: 31 år.
Bor: I Scottsdale, Arizona, USA.
Familj: Mamma, pappa, storebror Micke, lillebror Mattias, fem fantastiska brorsbarn och fästmannen Kevin.
Äter: Gärna hälsosam mat.
Dricker: Mineralvatten och vatten.
Kör: Range Rover Sport.
Läser: Självbiografier skrivna av andra idrottare.
Lyssnar på: Spotify.
Drömmer om: Ytterligare en majorseger.