Att ha koll på alla led i produktionskedjan är en utmaning som är både angelägen och svår. Denna gång får vi följa med till gården, ängarna och spinneriet där djuren och råvaran vårdas och förädlas.
Fjällräven är ett av alla de företag som återkommande gör val som innebär att de produkter som produceras är hållbara i alla led. Arbetet med dunet har varit framgångsrikt.
– Under de senaste åren har vi lyckats med att kunna garantera och kontrollera hela kedjan av etiskt producerat dun, berättar Martin Axelhed, vd för Fjällräven.
Efter dunet kommer nu ullen. Och ett projekt att producera 100 procent svensk ull som är 100 procent spårbar är sjösatt. Ull har under senare år varit en produkt vi inte direkt brytt oss om i Sverige. För trots ullens unika värmande och självrengörande egenskaper har fåren varit betydligt mer lönsamma i köttproduktionen, ullen har ibland blivit skinn, andra gånger har den bränts. När Fjällräven bestämde sig för att titta på vilken ull de skulle använda sig av var det inte så där enkelt som man skulle kunna tro. Ekvationen ett fint får, en fin ull återstod att lösa.
Efter att ha besökt Ullforum i Åre har jag känt på ett antal olika typer av ull och kan konstatera att olikheterna är stora. Både när det gäller textur och när det kommer till vilken lyster ullen har. Så dök Jämtlandsfåren upp. Rasen är relativt ny, godkänd och registrerad 2010, och en korsning av Merinobaggar och Sveatackor. Mjuk ull, nästan lika mjuk som merinoull men med betydligt mer lyster, och bra kött i kombination.
– Det viktigaste för oss var att producera i en närmare dialog med jordbrukaren och alla delar av näringskedjan. Vi räknar med att detta kommer att ge oss inblickar som vi kan använda oss av när vi jobbar med andra ullproducenter, förklarar Christiane Dolva, Sustainability Manager på Fjällräven.
Men det var flera delar som behövde falla på plats och här dyker Natascha Skott och hennes man Mats upp. År 2010 köpte de Brattlandsgården, 8 kilometer öster om Åre, för att ägna sig åt jordbruk och driva ett bed & breakfast. Får, grisar, höns, gäss och hästar införskaffades.
Natascha, som brinner för Holistic Management, (ett verktyg för att välgrundade beslut ska fattas såväl socialt och miljömässigt som ekonomiskt) kom i kontakt med Martin Axelhed som hon tidigare träffat under sin karriär som extremsportare och ett samarbete inleddes.
Samarbetet är långsiktigt och det är Fjällräven som äger de omkring 80 fåren. Betesplanering på Nataschas vis sker enligt Holistic Management innebär att fåren regelbundet flyttas till nya obetade marker. Då internationell press bjudits in för att få projektet presenterat ingår självfallet ett besök ute i hagen. När Natasha och hennes vallhund kommer känner fåren på sig att något är på gång. En intilliggande hage öppnas upp och hunden föser djuren mot fållan. Några eftersläntrare fångas in. De rusar glatt om kring, vill bli klappade och samtidigt mumsa i sig av gräset. En effekt av att betesmarkerna byts ut har visat sig vara att betet blir bättre och mångfalden av växter stimuleras samtidigt som koldioxiden binds i marken.
När vi kommer tillbaka till Brattlandsgården har det blivit dags för några av fåren att klippas, något som görs två gånger om året. Jämtlands allra bästa fårklippare, Carina Jälkentalo, är kvinnan vid saxen. Varje får får nosa på saxen innan hon börjar klippa. Ullen klipps i stora sjok.
– Det kräver träning för att kunna klippa nära, förklarar hon. Klipper du två gånger bryter du fibrerna och ullen kan inte användas för garn.
Ullen samlas ihop och sorteras. Lena Persson på Ullforum är på plats för att visa hur den sorteras. Den allra finaste ullen, det mesta härav skulle jag säga, är det som ska bli till tröjor i Fjällrävens tappning. Det första året av projektet gav totalt 100 kilo otvättad ull, som fraktades till Ullforum för att tvättas och spinnas. Totalt blev det 70 kilo garn, som nu stickats hos Ivanhoe i Borås och länkats samman till 120 tröjor. Nästan 100 procent svensk, dock inte riktigt.
– Den enda del i hela den här processen vi inte kunnat lösa i Sverige är länkningen (ihopsyningen) av de olika delarna. Där var vi tvungna att ta hjälp från Estland, säger Christiane Dolva.
Tröjan som är den första produkten i 100 procent svensk ull är designad av Sarah Isaksson och heter Brattland No. 1 Sweater. De 120 tröjorna kostar 3 400 kronor styck vilket kan låta dyrt men ju mer jag tänker på det och ser hela
processen framför mig inser jag att vi alla bör skynda oss för att få en av dessa dyrgripar.
Tröjan kommer att finnas i Fjällrävens flaggskeppsbutiker i Amsterdam och Oslo samt på nätet från och med den 16 november. Den
tävlingssugne bör även checka in hos Fjäll-räven på Facebook för chansen att vinna en av tröjorna.
Tröjan, fåren, ullen, jordbruket och samarbetet
har burit frukt. Nu ska erfarenheterna utvärderas och framtiden för den svenska ullen stakas ut. Samtidigt kommer erfarenheterna med all säkerhet inte enbart stanna inom landets gränser. Men ambitionen att kunna kontrollera hela produktionskedjan är alltjämt i fokus.
Tips
Vill du också checka in på Brattlands-gården så kan det vara bra att känna till att de här välkomnar grupper. 35 sängplatser i 14 rum. Självhushåll eller inhyrd kökspersonal. Fåren kommer på köpet, naturen väntar runt hörnet, passerar gården gör S:t Olovsleden, en pilgrimsled mellan Selånger utanför Sundsvall och Nidarosdomen i Trondheim.
www.brattlandsgarden.se
Text: Yvonne Gull Foto: Håkan Wike