I mitt arbete på Cancerfondens informations- och stödlinje får jag ta del av funderingar från patienter och närstående. När en medmänniska insjuknar i cancer väcker det många känslor till liv, döden blir närvarande. Långt ifrån alla som insjuknar i cancer kommer att dö av sin sjukdom men bara ordet sätter skräck i många av oss. Tillsammans med närstående kan man få hjälp att landa i beskedet, att förstå vad som hänt och kanske få en viss hjälp under tiden behandlingar pågår.
Närstående – att vara nära stående en cancersjuk. Vad innebär det för partnern, föräldrar, barnen, bästa vännen, kollegan eller grannen? I de olika sammanhang där man finns när någon blir sjuk uppstår olika tankar kring hur man ska bete sig. För en tid sedan ringde en kvinna och undrade hur hon skulle göra när hon berättade för familjen att hon fått återfall i sin sjukdom:
– Jag har aldrig pratat med dem tidigare, jag har bara kört på och tyckt att det gått bra men nu ser jag på min man och våra vuxna barn att det här med återfallet inte känns bra för dem. Problemet är att jag aldrig har lärt mig prata om mina känslor så jag har inga ord, kan du hjälpa mig …?
Om man som patient har svårt att sätta ord på sina känslor och kanske be om hjälp så blir det svårt för alla runt omkring att förstå hur de ska göra. Då blir mitt svar: fråga, våga fråga hur den andre vill ha det. Gissa inte hur du får vara delaktig. Då kan missförstånd uppstå och onödig irritation blir kanske resultatet.
Ett annat samtal kommer från en bror som upplever att han och hans syskon har börjat bråka sedan deras mamma blev sjuk. En syster bor kvar på orten där mamman bor, de andra två bor på olika håll i landet.
– Vi kan inte hålla sams, vi tjafsar om vem som ska gå dit och vem som ska följa med på läkarbesök. Min syster som bor kvar tycker att hon får ta för stort ansvar, att vi andra måste hjälpa till. Vad ska jag göra?
Jag förklarar då att det är vanligt att den här typen av småbråk mellan syskon uppkommer. Det kan handla om våra olika sätt att hantera sjukdom och den sorgeprocess man hamnar i. Våra olikheter som syskon, vi prioriterar inte på samma vis. Kanske har vi olika relation till föräldern som är sjuk. Oavsett vad är det viktigt att vi tolererar varandra. Accepterar att var och en får hantera sitt liv på det sätt som passar bäst.
Ett annat samtal kommer från en kollega som ringer och berättar att hon och hennes kamrat varit mycket privata och att hon tycker hon känner hela familjen utan att ha träffat dem. Nu är kollegan sjuk i cancer och det verkar vara riktigt illa, vad ska hon göra? Vågar hon ringa? Ska hon lämna dem i fred? Det blir märkligt när man varit så privata utan att umgås på fritiden.
Man kan alltid höra av sig, återigen: fråga om det är okej att störa lite då och då. Hör efter om hon vill att det ska vara en från jobbet som blir lite av en ambassadör som sköter kontakten. Om du är nära kollega, hör efter om det är okej för partnern att höra av sig. Ibland räcker det med sms, kanske speciellt när man är en kollega, för att berätta att “jag tänker på dig”. Det värsta som kan hända är att få ett nej. För den som är sjuk är det värsta som kan hända när folk slutar upp att bry sig.
En mycket nedstämd man ringer och berättar att hans fru nu är döende i sin cancer. De har små barn och han undrar hur de ska berätta att mamma snart inte finns mer. Det blir ett långt samtal men det viktigaste att tänka som förälder är att berätta lagom mycket som barn-en orkar ta in. Svara på frågor, håll er till nuet. När man närmar sig slutfasen kommer det att lösa sig, man kommer att berätta på ett sätt som blir naturligt. Det går inte att hitta en enda rätt väg, det beror på hur man som familj väljer att göra. Involvera alltid barnen, men på en nivå där de förstår.
Cancerfonden har gjort podd-radio där du som läsare kan gå in och lyssna hur olika personer berörda av cancer har valt att hantera sina liv. Kanske kan du känna igen dig själv, eller tipsa någon som behöver hjälp och stöd.
Poddradio: www.cancerfonden.se/nyheter/cancerfondens-poddradio
Kontakt: www.cancerfonden.se/samtal/informations-och-stodlinjen
Av: Britta Hedefalk