Han är vinnarskallen från Bergsjö. I tretton år har han försvarat sin plats bland den alpina världseliten och hunnit stå på prispallen 22 gånger. Nu är siktet inställt mot VM, där han i februari ska ge sig ut i St Moritz flacka backe. För Inrikes berättar han om uppladdningen inför de sista alpina åren och om dagen som ställde hans liv på ända.
Det är under en lunchpaus i schweiziska Adelboden som vi får en pratstund med Sveriges nu bästa manliga alpina skidåkare. André Myhrer låter pigg och berättar att ett fyspass väntar om några timmar. Men innan dess ska vi hinna prata om allt som går uppför och nedför.
Efter helgens världscuptävling i Adelboden, där han hade pallkänning när första åket var avklarat men slutade på sjätte plats efter en lurig dimma i backen, har han hunnit flyga till Stockholm för att hälsa på familjen och sedan åkt tillbaka till Schweiz. André har efter vår intervju även varit med i ytterligare två tävlingar, i Wengen och i österrikiska Kitzbühel, där han olyckligtvis skadat ryggen. Nu befinner han sig på hemmaplan i Åre för att rehabiliteringsträna inför VM, som är hans stora mål för säsongen.
André har under en tid brottats med slitna diskar som orsakar smärta i ryggen. Men enligt den alpina landslagsläkaren Per Liljeholm ska det mycket till för att André inte ska stå på startlinjen i VM den 16 februari.
– Det är inte lätt att gå från tävlingstouren till rehab, men jag känner att det bara är att ge sig fan på att göra allt jag kan. Oavsett hur det går vill jag veta att jag gjort allt jag kan för att ta mig tillbaka. Jag vill inte känna efteråt, om jag skulle missa mitt mål, att jag kunde gjort mer, säger André.
Han har hittills varit positiv inför VM och berättar att han har lättare att köra lopp i flacka backar.
– St Moritz är en extremt flack backe. Hittills har norrmannen Henrik Kristoffersen dominerat hela säsongen, men det behöver inte betyda att han kommer att vinna VM. Han går med en enorm press inför VM, vilket kan göra att jag kan slå ur underläge. Mitt mål är såklart att vinna racet, men jag kommer att vara nöjd med en medalj också, säger André, som hunnit stå på startlinjen ett par hundra gånger i världscupsammanhang sedan 2004.
Du har tävlat i alpin skidåkning på elitnivå i tretton år, finns det något annat du vill göra?
– Det är en bra fråga, och jag funderar ofta på det, men just nu är de stora målen OS i Sydkorea 2018 och VM i Åre 2019. Jag vill vara där och konkurrera om medaljerna. Det är två säsonger till – sedan får vi se vad som händer och hur kroppen känns. Vad jag ska göra längre fram i tiden är en svår fråga – jag brinner mycket för skidåkningen och just nu är jag mitt uppe i det. Men jag har blivit lite bättre på att lyfta blicken och förstå att det kommer en morgondag.
André har tillsammans med sina agenter börjat planera för framtiden. Omöjligt är det inte att Bergsjösonen sätter punkt för en lång och framgångsrik karriär efter VM 2019. Han planerar nämligen att bana väg för en ny karriär genom en plattform som han skapat tillsammans med lokala sponsorer i Hudiksvall. Satsningen kallas Team Myhrer 2019.
– Jag får ta del av deras arbete och de får ta del av min vardag, vilket skapar ett utbyte. Grundtanken är att när jag lägger skidorna på hyllan ska jag också veta vad jag vill syssla med framöver. När man har rest och flängt hela sitt vuxna liv kan det vara ganska skönt att ha ett jobb förankrat i Hudiksvall.
Höga toppar och djupa dalar
Andrés arbetsplats tillhör den underskönare typen, det vill säga vackra alptoppar runt om i världen. Men trots att utsikten är vacker och adrenalinkickarna många finns det något som lockar mer hemma i Sverige – hans familj.
– Det är väldigt mycket resande i mitt yrke, vilket är den stora nackdelen. Jag missar mycket när jag är borta. Men i stället får jag betydligt längre somrar tillsammans med familjen. Jag skulle säga att jag mår som bäst när jag får vara hemma med mina barn och min fru.
Det var under sommaren 2014 som André gifte sig i Bergsjö kyrka med sin ungdomskärlek Madelene. Tillsammans har de dottern Tove och sonen Matheo.
– När vi fick vårt första barn, Tove, vände det uppochned på mycket. Allt jag tidigare vetat ställdes på sin spets. Det var en stor förändring i mitt liv och något alldeles fantastiskt. Jag vet inte vad vi gjorde med all vår fritid innan barnen kom, säger André och skrattar till.
Han berättar vidare om barnen med värme i rösten, och säger att han önskar sin dotter något annat än att bli skidåkare.
– Jag vet vilket slit det innebär att åka runt som vi gör. Hon får självklart välja precis vad hon vill, men jag tror för hennes egen skull att det skulle bli ett tufft yrkesval, även om det ger väldigt mycket. Jag önskar henne något annat, men det får vi ta i framtiden om den dagen skulle bli aktuell.
Paret bodde tidigare i Monaco tillsammans med den övriga svenskkolonin av framgångsrika idrottare – mestadels av ekonomiska skäl, men även av praktiska, för närheten till tävlingsbackarna. Men till slut bestämde de sig för att flytta tillbaka och slå rot i hemtrakterna. Nu, två år senare, har de köpt hus i Hudiksvall.
– Vi kände att det var dags att flytta hem. Min fru har dragit ett tungt lass och varit mycket ensam i Monaco. Det är lättare att ha folk runt omkring sig när barnen är små – både mina och hennes föräldrar bor i Bergjsö, så valet var enkelt. Vår tanke är nu att bosätta oss i Hudik, men vi vill också ha kvar kontakten med Bergsjö, vi planerar att bygga en sommarstuga där i krokarna.
Skidåkare sedan barnsben
André har fyllt 34 år och har kört de flesta olika lopp. Han har sedan unga år varit en tävlingsmänniska och suktar fortfarande efter fler guldmedaljer. Han beskriver sig själv som lugn, sansad och målmedveten.
– Jag har nog varit en tävlingsmänniska sedan jag var liten. Pappa ordnade ofta små tävlingar under uppväxten och jag har aldrig tyckt om att förlora – även om jag blivit bättre på att hantera förluster under senare år. Sedan jag fått barn har jag insett att det finns viktigare saker i livet än att vinna skidrace, även om det är otroligt roligt. Jag har fått mer distans till skidåkningen, för min del är det ganska positivt. Om man har för mycket press på sina axlar blir man ofta nervös, jag har livsåskådningen att det finns värre saker i livet än att köra ur ett lopp eller hamna utanför pallen. Det gör mig kanske lite farligare vid starterna. Jag kan släppa loss mer när jag kör – i stället för att hålla igen.
Under uppväxten var det såväl ishockey som fotboll och alpint som gällde. André trivdes både med att tävla som ett lag och ensam. När han var 14 år kom dagen då han tvingades välja sin framtid. Valet föll på alpin skidåkning, och under flera år kunde han även kombinera vinterns race med fotbollen på sommaren. Efter högstadiet flyttade han till Järpen, där han gick på skidgymnasiet. Själv beskriver han tiden som fostrande och lärorik. Att laga mat och tvätta själv var längre inte ett frågetecken.
– Jag bestämde mig tidigt för att bli en idrottsman, men tanken att leva på sporten fanns inte där och då, jag hade bara bestämt mig för att jag skulle bli bäst i någon av sporterna jag höll på med. Till slut bestämde jag mig för att satsa på den alpina skidåkningen, eftersom jag tyckte att det var roligast. Jag kände att jag hade en chans att nå långt inom just skidåkningen. Sedan vet man inte vad som hade hänt om jag satsat på hockeyn i stället, men valet är inget jag ångrar i dag. Tack vare idrotten har jag fått resa jorden runt, som människa är skidåkningen väldigt utvecklande.
Föredrar du enmanssporten framför lagsporten?
– Egentligen inte, jag kan sakna lagsporten. I skidåkningen vinner och förlorar du själv, att göra det som ett lag är mäktigt. Men det finns en lagkänsla i vårt lag också, även om man står själv på startlinjen. Vi tränar tillsammans och försöker hjälpa varandra med banrapporter. Det blir ett slags lagkänsla, även om det inte är samma grej. Vinner någon är det alltid någon annan som förlorar i laget.
Får du fortfarande en kick när du åker ut i backarna?
– Ja, absolut. Jag har gjort det här hela livet, men det är klart att vissa dagar är mer roliga än andra. När det är minus fem grader, sol och bra underlag i backen är det som en dröm att åka utför. Då finns det inte många problem i livet, det är en ganska skön tillvaro. Oftast drar jag ut i backarna med ett leende på läpparna.
Att André trivs med sitt liv råder det inget tvivel om. Genom åren har det blivit många vinster och fina placeringar i den alpina världscupen. Av alla dessa värderar han vinsten i slalomvärldscupen 2011/2012 mest. Även OS-bronset i Vancouver 2010 står högt på listan.
– Jag har alltid drömt om OS-guld och VM-guld, att i alla fall ha med sig ett brons från OS är fantastiskt och något jag alltid kommer att bära med mig. Förhoppningsvis får jag ännu en chans att ta en OS-medalj i Sydkorea 2018.
Om André Myhrer
Ålder: 34 år
Född: Bergsjö
Bor: Hudiksvall
Familj: Frun Madelene, dottern Tove och sonen Matheo
Klubb: Bergsjö Hassela Alpina
OS-medalj: Brons i slalom, Vancouver 2010
VM-medalj: Silver i parallellslalom, Schladming 2013
Världscupsegrar: Sex världscupsegrar, totalsegrare i slalomvärldscupen 2011/2012
10 SNABBA FRÅGOR
1. Vad läser du gärna just nu?
– Jag läser mycket av Lars Wilderäng, en bok som handlar om hur Ryssland invaderar Gotland, och en science fiction-bok där tekniken helt plötsligt börjar dö ut. Det är spännande läsning!
2. Vad tycker du om att göra på fritiden?
– Jag spelar mycket gitarr och golfar även litegrann när ryggen tillåter. Det sliter lite hårt på den tyvärr. Annars tycker jag om att dra ut i fyra timmar och fokusera på golfen. Det skingrar tankarna.
3. När började du åka slalom?
– Jag var runt sju år när jag började på skidskolan i Bergsjö Hasselas regi.
4. Vilket är ditt bästa alpina minne?
– Det var när jag tävlade för första gången. Tävlingen hölls i Edsbyn och var inte riktigt regelrätt utan innehöll hopp, tunnlar och orgeltramp. Det är ett minne jag aldrig kommer att glömma.
5. Kan du nämna en tävlingsplats du gillar?
– Med tanke på hur tävlingarna i Hammarbybacken var föregående år så måste jag säga Hammarby.
6. Vilken är din favoritmuskel?
– Jag gillar mina quadricepsmuskler. De sitter på framsidan av låren och gör att jag kan åka fort.
7. Har du någon favoritdestination i världen respektive i Sverige?
– Jag har inte något ställe som jag återkommer till hela tiden. Ska man åka på skidsemester rekommenderar jag Sydtyrolen, gärna runt Val Gardena. Det är ett fantastiskt ställe med bra mat och fina backar. I Sverige brukar jag mest vara hemma, då besöker jag gärna Sörfjärden utanför Gnarp, som är en fin kustremsa med bra badstränder.
8. Är det något speciellt du alltid har med dig i resväskan?
– Jag åker nog aldrig utan dator och en bra bok, det brukar vara standard för mig. Vi har mycket tid att slå ihjäl på eftermiddagarna när man ska försöka ligga i sängen och få lite återhämtning mellan passen.
9. Vad har du för motto?
– Jag försöker möta dagen leende. Livet är för kort för att man ska åka runt och oroa sig för saker – bättre att njuta av stunden.
10. Kan du berätta något som vi inte visste om dig?
– Jag har vunnit över Magdalena Forsberg på skjutvallen i ett Hero Sweden-event en gång, det är jag lite stolt över.
Text: Joline Ekman, foto: Klas Rockberg