Varför pratar vi? Svenskar svarar oftast ”för att överföra information”. Där ligger en del av förklaringen till varför svenskar inte gillar småprat. Småprat handlar just om små ämnen som vädret. Det är då lätt att tycka att småprat är struntprat eller kallprat. Detta svenska karaktärsdrag beskrivs väl i Kajsa Ingemarssons bok “Lyckans hjul”: ”Det där med vädret var ett samtalsämne som Ellinor aldrig förstått sig på. Det var ju som det var, liksom årstiderna.”
Eftersom jag är född och uppvuxen i England, och har tillbringat många år i Asien, samt dessutom är kommunikationskonsult, har jag ett annat perspektiv på småprat. Jag vill hävda att det inte alls är onödigt. Småprat har en viktig funktion i att värma upp relationer och är ett sätt att ha en slags mikrokontakt med grannar, kunder, kollegor med flera. Man får skilja på vad man småpratar om och varför man småpratar.
När du läser den här artikeln är du antagligen på resande fot. Kanske är det sista du vill att grannen bredvid ska börja småprata med dig! Sätt då på dig dina hörsnäckor – det moderna tecknet på att man inte vill bli störd – luta dig tillbaka och läs. Och när du kommit till slutet av artikeln hoppas jag ha övertygat dig om att småprat är ett effektivt kommunikationsmedel i många sammanhang. Jag kallar småprat för kommunikationens ”Swiss Army Knife” – liten, behändig och lätt att ha med sig överallt. Och funktionerna är lika många.
Internationellt är småprat norm snarare än undantag, både i affärs- och privatsammanhang. Det är ett sätt att värma upp relationen. Sverige tillsammans med Finland och USA är de länder där småprat i affärssammanhang är minst förekommande. Amerikaner är mycket vänliga, men när det gäller affärer är det ”down to business” som gäller. Men i de flesta andra länder gillar man småprat. I exempelvis Storbritannien, de sydeuropeiska och arabiska länderna varvas mycket småprat med affärsdiskussioner. Och om du har att göra med länder i Asien kan det behövas flera år av småprat innan det blir en affär.
Småprat är även ett bra sätt att värma upp din engelska och vänja dig vid din motparts engelska. Att tala ett språk är väldigt fysiskt, man använder olika muskler i käken och tungan beroende på vilket språk man talar. Ibland kommer klienter till mig för coaching, men jag märker att det egentligen inte är bättre språkkunskaper de behöver – de behöver bli bättre på förberedelse, på att värma upp inför en presentation eller en förhandling.
Småprat ger dig också möjlighet att snappa upp bakgrundsinformation som kan vara relevant för ditt möte eller din förhandling. Det är ju i ”korridorsnacket” som det finns möjlighet att påverka kommande beslut.
Rekrytering är ett annat område där småprat leder till bättre resultat. En felrekrytering är väldigt kostsam, för alla parter. En studie har visat att om intervjuaren möter kandidaten redan i receptionen och de går tillsammans till intervjurummet – och småpratar under tiden – ja, då leder det ofta till bättre intervjuer. Både kandidaten och intervjuaren blir mer avslappnade och intervjun ger en bättre bild av vem kandidaten egentligen är och om hen är rätt person för jobbet.
När jag först kom till Sverige på 1980-talet var dessa två begrepp nästan okända. Sedan dess har det skett nästan en revolution och numera ska det minglas och nätverkas överallt. Att träffa nya människor är bra både för affärerna och för karriären. Det som är lite motsägelsefullt är att medan minglande och nätverkande betraktas positivt så anses småprat fortfarande vara något negativt. Men småprat är första steget i allt nätverkande och minglande. Det är med småprat man kan glänta på dörren till nya kontakter. Sverige är en fikande kultur. Men man fikar med människor man känner. Det finns en sorts struktur, ofta en utsatt fikatid. Småprat är mindre strukturerat, ofta något spontant. Och vi har alla många möjligheter till småprat varje dag, i trappen, i hissen, på perrongen etc.
Många svenskar som jag har jobbat med säger att de ofta inte vet vad de ska prata om eller att de känner sig blyga. En chef som jag arbetade med hade kontaktat mig eftersom han skulle börja arbeta med internationella förhandlingar. Det som han behövde hjälp med var vad han skulle säga när han träffade sin besökare i receptionen och i hissen upp till mötesrummet. Det var där han kände sig obekväm, inte så mycket i förhandlingssituationen. Den teknik som jag lärde honom kallar jag för ”småpratstennis”. Här är ett exempel på ett samtal där motparten är dålig på småpratstennis:
Me: “How was your summer?”
HR Manager: “Fine.”
Me: “Where did you go?”
HR Manager: “Spain.”
Me: “How was the weather?”
HR Manager: “Good.”
Det som den här chefen behövde lära sig var konsten att skicka tillbaka bollen. Med större kunskaper i småpratstennis kunde samtalet gått så här i stället:
Me: “How was your summer?”
HR Manager: “Fine, thank you. How was yours?”
Me: “It was great. I spent most of the time in England. Where did you go?”
HR Manager: “Spain. We spent three weeks camping. Where did you stay?”
Me: “Mostly in bed and breakfast places. I think they are so charming. How was the weather in Spain?”
HR Manager: “Good. I don’t think we saw a cloud for three weeks. How was the weather in England?”
Man behöver inte, och ska inte, behålla bollen för länge. Att vara en pratkvarn är definitivt inte att vara bra på småprat. Tänk på regeln om tre: säg 1–3 saker och skicka sedan tillbaka bollen.
Småpratstennis är som uppvärmningen före en tennismatch. Spelarna bollar lätt över nätet till varandra. Det gäller att hålla igång bollen. De börjar med lite grundslag och går sedan går vidare till att öva serve och volley. Det är inte nu man ska träna på serveess!
Vad kan bollen vara i småprat? Man börjar med de riktigt små ämnena. Svenskar kallar småprat ofta för struntprat. Jag kallar det i stället för ”strunta-i-vad-du-pratar-om-prat”. Det är därför det blir neutrala ämnen som vädret, resan, omgivningen, gemensamma bekanta osv. Det är inte ämnena i sig som är viktiga. Man kan sedan gå vidare med ”mitt land/ditt land”-prat och efter det ”mitt företag/ditt företag-prat”. Det är speciellt här som man kan få bra informell information om vad som är på gång.
Om du verkligen inte vill småprata kan du prova tyst, icke-verbalt småprat. Det kan vara en nick, en vinkning, ett leende, en ögonkontakt, ofta i kombination. Ett exempel från min egen vardag är när ägarinnan av ett café där jag bor ser mig genom fönstret, ler och vinkar. Jag vinkar och ler tillbaka – småpratstennis i tyst version – och fortsätter min dag lite gladare.
Är du ännu inte övertygad? Då ska jag ta hjälp av Nobelpristagaren Daniel Kahneman, psykologen som har skrivit bästsäljaren ”Tänka snabbt och långsamt”. Även han pratar om vikten av småprat, även om han använder ett annat begrepp, ”water cooler conversations”. Han menar att det finns en direkt länk mellan skvaller vid ”water coolern” och bättre beslut.
Av: Allie Edwardsson