Lina Thomsgård befinner sig mitt i samtidens epicentrum och cirkulerar målmedvetet ut mot de breda massorna. Med humor, passion och PR-mässig fingertoppskänsla försöker hon förbättra världen lite för varje dag som går. Och det går ganska bra.
Chai-teerna doftar sött på Bio Rio och systerkaféet Copacabana i Hornstull, och samtalen som vecklar ut sig under fredag eftermiddag är lika delar matta efter arbetsveckan och hoppfulla inför helgen. Det känns väldigt symptomatiskt att träffa en av landets för tillfället mest tongivande feminister i vad som närmast kan beskrivas som en queerteoretisk smältdegel. Men samtidigt är det något som skiljer Lina Thomsgård från många av de andra kafébesökarna. Hon är nämligen väldigt, ska vi säga, ”vanlig” – vit, medelklass, heterosexuell; med sin bakgrund i pr-, musik-, och mediebranschen. Hon har ena fingret på samtidens puls medan det andra pekar på studier och statistik, om man får uttrycka sig så pretentiöst. Hon har ett enormt kontaktnät och vet exakt hur man paketerar ett budskap. Det gör henne till en maktfaktor.
– Jag är fullt medveten om att jag uppfattas som ganska ”ofarlig” och ”rumsren”, säger hon. Ni journalister ser mig som en av er och tycker att jag känns som en skön person. Det ger mig åtkomst till en rad olika arenor, vilket förpliktigar. Herregud, jag får flera sidor i en tidning föra att säga vad jag vill – det är ju helt otroligt!
Lina Thomsgård är lika delar opretentiös och kontrollfreak; kvinna med klassiskt ”bäst i klassen”-syndrom och samtidigt förmedlare av en självironiserande och humoristisk ton som blivit hennes vapen i kampen mot ”okunnighet, likgiltighet och rädsla”, för att låna hennes egna ord.
Men varför hon på omslaget till, INRIKES, ett magasin som till stor del vänder sig till affärsresenärer? Svaret är dels att hon kommer att bli en allt mer tongivande röst i det offentliga samtalet; dels att det hon gör är viktigt och har all möjlighet att förändra strukturer i det svenska samhället och näringslivet. Saker du som läsare är med och påverkar i och med dina beslut.
Efter en årlig prisutdelning med en nöjestidning ifrågasatte hon den onödigt skeva könsfördelningen bland de på scenen. Komiker, konferencier, vinkännare, teaterkonnässörer, nominerade, prisutdelare – överallt var männen överrepresenterade med flera hundra procent. Ifrågasättandet ledde till ett löfte: ”nästa år kan jag vara med i arbetsgruppen, kostnadsfritt”.
För att förenkla historien kan man säga att hon där och då insåg att det fanns utrymme för förändring, men att ingen annan skulle orka ta tag i det. Det var då hon startade Facebook-sidan Rättviseförmedlingen. Året var 2010, dagen den 1 mars.
Filosofin bakom Rättviseförmedlingen är enkel: företag och organisationer ska kunna få kostnadsfri hjälp med att hitta personer – experter, paneldeltagare, artister, politiker – som inte faller in i kontextens rådande norm. Det kan handla om att hitta män för att prata om barnomsorg; kvinnliga nationalekonomer till morgonsoffan eller personer med utländskt ursprung till valbevakningen.
Till en början fanns mest en grundidé och entusiasm, men nätverket ökade lavinartat. I oktober 2013 hade Rättviseförmedlingen 43 786 följare (eller ”fans”) på Facebook. 600 efterlysningar har hittills genererat 22 000 ”tips på kompetenta alternativ som har tagit plats i tv-soffor, på konsertscener, i styrelserum och i en hel massa andra sammanhang” som man skriver på hemsidan. Och alla listor publiceras öppet på nätet.
I dag har Lina Thomsgård lämnat det mest operativa ansvaret till sina anställda, och verksamhetens finansiering säkras genom sponsorskap, bidrag och donationer, samt via egna kurser och seminarier. Men hon är fortfarande ansiktet utåt i många sammanhang – bland annat när konceptet går på export till andra länder. På engelska kallar sig Rättviseförmedlingen för Equalisters, på norska Kompetanseformidlingen. Fler länder och språk följer, och marknadsföringen sker bara organiskt, genom PR-aktiviteter, word-of-mouth och spridning i sociala nätverk. Det är trots allt användarnas egna nätverk som är hela affärsidén.
Det finns en annan anledning till att vi sitter just på Bio Rio. I helgen lanseras nämligen A-märkt, en ny certifiering som fyra Stockholmsbiografer står bakom tillsammans med Rättviseförmedlingen, Folkets Hus och Parker samt Wift – Women in Film and Television. Själva idén bygger på feministen Alison Bechdels enkla men skrämmande effektiva filmtest, baserat på en enkel fråga: Finns det i filmen: 1. En scen där två namngivna kvinnliga karaktärer 2. Samtalar med varandra 3. Om någonting annan än män? I så fall kan man bli A-märkt.
Att märkningen skulle behövas är förstås djupt bedrövande, men faktum är att få blockbusters från Hollywood uppfyller dessa till synes elementära kriterier. Berättelserna vi matas med är fortsatt männens.
– Det ser lika illa ut i nyhetsmedia, säger Thomsgård – 70 procent är män. När det gäller andra minoritetsgrupper är det minst lika illa. För att inte tala om expertpaneler eller jurygrupper.
Det kan poängteras att vi under samtalet knappt berör ”feminism” som begrepp. Det handlar inte om värdering av kön, det handlar om en skevhet. Det räcker att räkna för att se att något är snett. Samhället består fortfarande av hälften kvinnor och män. Men varför återspeglas detta så sällan? Lina Thomsgård har hört alla tänkbara (bort)förklaringar tusen gånger förut. Hon återkommer till sina tre käpphästar: situationen beror på okunnighet, likgiltighet och rädsla.
– Det är de främsta orsakerna till att maktfördelningen inte ändras – jämställdhet prioriteras inte och begränsande könsroller reproduceras. Men man kan se det ur ett rent affärsmässigt perspektiv också: den här typen av skev könsfördelning kommer inte att bli lönsam i framtiden. Som företag har du kunder av båda könen, och du behöver kunna attrahera arbetskraft av båda könen och tillvarata kompetens oavsett ursprung. Annars är du inte längre relevant på marknaden.
Hon är övertygad om att det från ledningsnivå saknas mål i frågan. Man räknar inte, granskar inte, analyserar inte problemet. Rent principiellt är Rättviseförmedlingen varken för eller emot kvotering, eftersom man tydligt visar på att det redan finns möjligheter till förändring med kollektiv kraft. Men Lina Thomsgård funderar på om det kanske ändå är ett vettigt verktyg för organisationer som inte lyckas med sin styrelsetillsättning.
– Något som jag är oerhört trött på är allt prat om att man ska ”följa magkänslan”. Följ INTE magkänslan säger jag. Det är tydligt bevisat att vi alla är påverkade av fördomar och förutfattade meningar, och att följa magkänslan innebär nästan alltid att välja en person som är ganska lik dig själv – det känns tryggt, bekvämt och ni pratar samma språk. Ni kanske till och med har gemensamma bekanta?
Hon kallar det för en dans med tydlig koreografi. Det må kännas som att man virvlar fram tillsammans över golvet i takt med varandra, men samtidigt försvinner olikheterna snabbt ut i periferin. De vita medelålders männen fortsätter ryggdunkardansen hela vägen ut på golfbanan och in i bastun.
– Studier har visat att chefer med döttrar faktiskt ger kvinnor högre lön, vilket är ganska intressant. Ett vanligt fenomen är att tjejer fortfarande förväntas utföra de juniora uppgifterna även när de kommer högre upp i befattning, bland annat i PR-branschen, där det kryllar av tjejer på juniornivå, men där männen blir många fler i topp. Kvinnorna ska koka kaffe, öppna dörren när det ringer på eller ordna med folks födelsedagar. När företag skriver att de söker en administratör är det ju oftast en mamma de vill ha.
Rättviseförmedlingen och Lina Thomsgård har vunnit åtskilliga priser och utmärkelser under de dryga tre år som verksamheten har pågått. Sveriges Kommunikationsbyråers pris Titanägget räknar hon själv som ett av de tyngsta. I beskrivningen heter det att ”Titanägget tilldelas den som brutit konventioner och därigenom helt ny mark för hur företag och organisationer kan agera i samhället.”
– Att få det priset var så otroligt stort. Att lyftas fram och hedras av dem som har konkret makt att faktiskt förändra tradiga stereotyper är helt makalöst. Jag vill bara att företag och organisationer ska göra medvetna val hela tiden. Det kräver kunskap, och med mer kunskap kan man ifrågasätta ordningen på ett annat sätt. Det som är trösterikt är väl att de frågor som är mest besvärliga även är genuint intressanta.
Känner du att det blivit din uppgift att fortsätta bråka om de här sakerna?
– Uppgift vet jag inte … det är mer som att det ger mig existensberättigande. Jag kan och vill inte följa de normativa direktiven. Det är som när jag är ute och föreläser – de vill förmodligen bara ha en skön och rolig timme, men jag försöker att också ta publiken till de mest besvärliga och komplexa frågorna och förmedla att alla har ett ansvar. När jag får den här tiden i rampljuset vill jag se till att den betyder något.
Kan du tänka dig att slå dig in i politiken?
– Ja kanske, men inte som partipolitiker just nu. Men allt vi gör är politik – varje statusuppdatering eller delad länk är en del i ett politiskt sammanhang. Jag jobbar ständigt med politiska frågor, och det kommer jag nog alltid göra, oavsett vilket forum jag befinner mig i.
Om Lina Thomsgård:
Namn: Lina Thomsgård
Född: 1978
Familj: Pojkvän. Stor och brokig familj med totalt fem syskon.
Utbildning: Statsvetenskap och programmet Samtidens estetik på Södertörns högskola.
Karriär: Praktik och assistentjobb på legendariska Sveavägen 98 med bland annat tidningen Pop och Bibel. PR-manager på skivbolaget EMI och det sociala nätverket MySpace. Egen verksamhet i företaget Frau, där hon bland annat jobbar med Naturskyddsföreningen och deras kampanj Byt till eko. PR-manager åt världsartisten Robyn. Grundare av Rättviseförmedlingen. Jobbar två dagar i veckan som konsult på reklambyrån Forsman & Bodenfors.
Läs mer:
www.frau.se
www.rattviseformedlingen.se
www.a-markt.se
Text: Christian von Essen
Foto: Fredrick Francke
Make-up: Johanna Salomonsson